Aftonbladet – 30 mars 1867, sida 2

— — ?Ecco.? Jean Vaudrouille tömde börsen och genomräknade penningarne. Godt, sade han efter några ögonblick: Är det riktigt??? Ja. Det är hundra louisdorer.? Hundra louisdorer!? utropade herr Lenoir öfverraskad. Ja, svarade la Pomme småleende, det var priset för min uppfostran, som betaltes.? Hon fortsatte derpå sin berättelse: Hvar är barnet?? frågade Jean Vaudrouille. Här är hon.? Huru? hon! Det är då en flicka?? Ja. Tusan djeflar! Och jag som räknade på en gosse.? Då gjorde ni upp räkningen utan... er nya elev?, svarade den maskerade mannen med ett elakt leende. Nåväl! Man får väl fiona sig deruti.? Ja, eller också får ni återlemna penningarne.? Nej, jag behåller båda delarne.? Jeg bar icke ett ögonblick tviflat derpå?, svarade min ledsagare, som ännu icke släppt min hand. ?Ni har ju icke glömt någonting af allt det vi kommit öfverens om? Jag glömmer ingenting.? Hvad ni än gör, hvarhelst ni än må befinna er, så kom väl ihåg att man har ögonen på eder.? Godt!? Barnet får icke misshandlas af någon, eller på något sätt illa behandlas.? Tager ni oss för vilda djur?? frågade Jean Vaudrouille, påtagande en: förtrytsam min, gom gjorde heder åt hans finkänslighet. (Forts.