Aftonbladet – 30 mars 1867, sida 2

Mannen stannade då vi hunno fram till kanten af skogen, satte mig derpå ned på marken och fattade mig i handen: Vid en ny signal, som han gaf, visade sig plötsligt flera personer bakom de omgifvande träden. Min fruktan försvann. Dess menniskor, sfett ovanligt utseende, med smutsiga drägter, bestående af allehanda lappar, men brokiga och pittoreska, ingåfvo mig en viss trygghet, trots deras råa drag och vilda blickar. De stannade orörlige några steg ifrån 038. På ett tecken af den maskerade mannen framträdde en utaf dem till oss. Är ni färdig? frågade han. Alltid?, svarade den dystra figuren. Tystnad och natt.? Natten: skall tala och solen skall lysa i mörkret. När?? uI morgon.? Dessa ord utgjorde, såsom jag sedan fick veta, en lösen, hvarförutan ingen uppgörelse skulle kommit till stånd mellan dessa båda män, som förfogade öfver min lilla person. Hvilken utaf eder kallar sig Jean Vaudrouille?4 tJag, svarade den som förut talat. Anstäår affären er?X tDet gör den.4 eGodt. Jag har slitsammans med mig.t tHvar äro penningarnet4 Här, svarade min maskerade. ledsagare och räckte Jean Vaudrouille en tung börs. Candela !4 sade den andre på ett språk, som jag sedermera fick veta att det var italienska. En af hans kamrater öppnade en blindlykta och svarade på samma språk.