Aftonbladet – 30 mars 1867, sida 2

Må vara, min fru?, sade han och sträckte ut handen mot mig. Kom, barn.? Gå, min flicke?, mumlade qvinnan och kysste mig en sista gång. Jag kände att hon darrade. Jag var rädd och började skrika. Jag vill inte gå med den fula herro, jag vill stanna bos er!? Men hon tog mig i armen för att tysta mig och tillade hastigt, så att den andre icke skulle höra det: Kom ihåg !? ?Nåväl! ficka, kom nul...? återtog mannen. . Jag lydde och följde honom, under det jag vände hufvud.t ät den stackars qvinnan, som nästan tillintetgjord nedsjunkit på en trädstam. Min ledsagere hade satt en mask för eitt ansigte. Just då vi voro på väg att förlora qvinnan ur sigte, ropade hon: — Glöm icke de befallningar vi emottagit, och följ dem bokstafligt. Detta var de sista ord jag hörde henne yttra. Men jag upprepar det, hennes röst har stannat så fast i mitt minne, att jag ännu i dag efter så många års förlopp, efter så många händelser och motgångar skulle känna igen hennes bland tusenden. Jag skall icke glömma nögonting?, svarade den maskerade mannen. Derpå tog han mig i sina armar och bar bort mig. Jag lät icke höra ett ljud, och jag vågade knappt andas. : Förskräckelsen hade gripit mig så häftigt, att jag kände mig såsom förstenad. ä Det föreföll mig som om vi gått i en röm,.