Aftonbladet – 30 mars 1867, sida 2

du visa ditt radband. Dessförinnan bör ingen-se det. Förstår du mig?? Ja. Säg om hvad jag sagt.? Jag upprepade hennes ord. Glöm framförallt icke ditt radband.? Hvarje afton, då jag läser min bön, skall jag hålla mitt radband mellan mina hopknäppta händer och upprepa detta ord.t Det är bra! och då du slutat din bön skall du tillägga dessa ord: Min mor, de döda äro lefvande ! Min mor, de döda äro lefvande.? VÄr du säker på att icke glömma det?? Det är jag säker om.? Och i sjelfva verket har jag allt ifrån denna afton aldrig insomnat utan att läsa min bön med radbandet i hand och utan att i tankarne upprepa det ord och den mening hon lärt mig. Jag har hållit mitt löfte till henne. Denna qvinna var kanske er moder?, sade Adolphe. Oh, nej!? svarade la Pomme, skakande på hufvudet. En mor har icke så stor kallblodighet det ögonblick hon skiljes från sitt barn, måhända för alltid. Det var icke min mor, jag svarar derför; det är något här som säger mig det. Vid dessa ord lade hon handen påbjertat. ?Fruntimret ämnade gifva mig flera råd?, återtog hon, men mannen återkom. Knappt en qvarts timma hade förflutit sedan han gick bort. ?Postiljonen är långt borta?, sade han, och drog derpå upp en nyckel ur fickan och blåste deruti flera gånger. Jag vill icke att dessa uslingar skola se mig?, ropade qvinnan lifligt. ?Jag skulle ie ficke hafva mod att vara i deras näret, N