Aftonbladet – 28 mars 1867, sida 1

—— niskorna blefvo vildare och råare än de vilda djuren; jag befann mig i de sista gardeskarreerna vid Waterloo, uch uppriktigt sagdt, på min ra som menniska och bretagnare, slog min puls icke fortare då än i detta ögonblick. Hederlige pappa Pinson!? sade la Pomme. Lefve kejsaren!? N ?Ja, lefve kejsaren! det var vårt segerrop! Det var den döende stora armåns sista rop! Sårad, fördomnad såsom död på en hög af lik eller stympade-som lågo i dödskampen, fuktades icke en gång kanten af mina ögonlock. Jag är icke vek, må troll... Nåväll i natt, då jog såg denne bleke unge man, som jag två timmar förut sett så glad, så leende, med så rik framtid, och befann mig inför dessa tre qvinnor, som knäböjande och förtviflade uttömde sig i böner; då kände jeg mig fattad af samma smärta som de, jag föll på knä liksom de, jag bad och jeg gret... Det var löjligt, det är sannt, och ni skulle skrattat godt, om ni då kommit in i rummet.? PArthur är bortal? ropade studenten i förebrående ton. Hvarför behandlar ni oss så der?? frågade Paques-Fleuries. Ls Pomme nöjde sig med ati omfamna gubben med skälmaktig min-och tillade: Der har ni er belöning, ert gamla prakt exemplar af det gamla gardet !? : Hr Levoir gjorde hastigt slot på dessa ömhetsbetygeleer, i det han Jifligt yttrade: Sergeant, rär lofvade doktor Martel att komma tillbaka ?? Framåt klockan fyra på eftermiddagen.? Godt. Det lugnar mig någorlunda.? Hvarför?? Om han hade varit eå orolig som pi säger, så skulle han hafva återkommit förr.