Aftonbladet – 27 mars 1867, sida 2

HSIULARUOLA den Al Mars, Gårdagens riksdagsförhandlingar voro af ganska stort politiskt intresse, dels genom sjelfva debatterna, dels genom ett och annat ur dem framgånget resultat. . Båda kamrarnes samstämmiga beslut, hvarigenom den af statsutskottet förordade tillÖkningen i anslaget till prinsessan Eugenie förkastades, är af ganska mycken vigt, icke med afseende på sjelfva summan, som jemförelsevis kunde anses såsom en obetydlighet, utan ur principiel synpunkt. Äfven första kammaren har härutinnan! ådagalagt, att den anser sig böra lyssna till den allmänna mening, som under närvarande förhållanden kräfver sparsamhet i allt som icke kan betraktas såsom oundgängliga statsutgifter och att den anser sig hvarken kunna i sådana fall som detta följa traditionerna från riddarhuset eller tillmäta afgörande vigt åt de konsiderationer, som der alltid under dylika förhållanden bestämde utgången. Kamrarnes uppträdande i denna sak torde kunna anses innebära en ganska bestämd fingervisning derom, att nationen anser de nuvarande utgifterna under den första hufvudtiteln vara, i förhållande till våra tillgångar och till andra statsutgifter, så rundligt tilltagna, att de icke tåla vid någon tillökning. Att ett beslut, som konstaterar detta sanningsenliga faktum, skulle såsom en talare i andra kammaren påstod, kunna leda till något missförhållande mellan dynastien, ministeren och folket, är för oss omöjligt att fatta. Skulle representationen för dylika besynnerliga skrämskott börja gifva till spillo ett förnuftigt och samvetsgrannt utöfvande af folkets sjelfbeskattningsrätt, då skulle man snart kunna komma in på vådliga banor. Ett annat märkligt faktum är det sätt, hvarpå grefve Manderström uppträdde iandra kammaren vid debatten rörande anslagen under tredje hufvudtiteln samt kammarens votum efter och i förhållande till detta utrikesministerns uppträdande. Man kan säga, att det går temligen hastigt med utvecklingen af ett parlamentariskt system i vårt land efter nationalrepresentationens ombildning. För ieke länge sedan ha vi fått interpellationsrätten införd i vår konstitutionella praxis. Nu uppträder grefve Manderström och vill tillämpa parlamentarismen i så stor utsträckning, att minskningen å en anslagspost, som ban icke sjelf vill påstå vara absolut nödvändig, måste föranleda vederbörande minister att afträda från sin befattning. Vitro, att grefve Manderström härvid gätt något för långt och att en sådan tillämpning af d-t parlamentariska systemet kräfver åtskilliga förutsättningar, som icke finnas i vårt statsskick, och som grefve Manderström kanske icke skulle vara med om att vilja der göra gällande. Vi tro också att hr C. Ifvarsons varning för prejudikatet i detta fall var fullt befogad. Representationens handhbafvande af beskattningsrätten skulle, isynnerhet under. sådana för konstitutionaliteten farliga förtjusningsperioder som den närvarande, lätt kunna bli mycket illusoriskt, om det skulle bli praxis, att de respektive ministrarne lemnade representationen, i stället för skäl och bevis för utgiftsposters nödvändighet, endast valet mellan ett obetingadt beviljande eller en rministerkris. Dä grefve Manderström cmellertid för ett jemförelsevis så obetydligt belopp, som det här ifrågavarande, ställde sakerna på sin spets, kan man isanning säga, att den framgång han rönte var mycket malörtsblandad. Att under förhandenvarande förhållanden, då majoriteten i kamrarne gerna håller på den närvarande ministeren och derföre för ögonblicket icke gerna ser partiella förändringar inom densamma, då man för öfrigt icke känner någ n ifrågasatt lämplig kandidat till utrikesporiföljen, och då dessutom sjelfva reservanterna under debatten frånföllo sina yrkanden, ändock i anslagsfrågan blott 100 röstade för och 71 emot grefve Manderström, blir i hös grad betecknande. Och om ock sålunda en icke betydlig majoritet hyste betänkligheter mot att för 20,000 rårs skull förklara grefve Manderström, att han kunde afträda, så led han dock straxt-derefter ett nederlag i en, efter vårt sätt att se, långt vigtigare punkt, nemligen rörande innebället af den skrifvelse, som riksdagen borde aflåta till K. M:t, i hvilken sak 87 röster uttalade siz mot, men endast 72 för grefve Manderströms åsigt och yrkande. Till ersättning fick grefve Manderström af de flesta talare som uppträdde ampla erkännanden för den politik, som han gjort gällande i vårt förhällarde till utlandet. En talare gick ända derhän, att, om vi hörde rätt, orda om den ära, hvarmed våra utrikesangelägenheter blifvit handhafda, hvilket torde få räknas för en lapsus lingue. Beklagligtvis upplyste ingen talare, om detta beröm afsåg politiken före den 15 November 1863 eller politiken efter nämnde dag; ty de äro icke blott himmelsvidt olika, utan så diametralt motsatta, att om man berömmer den ena, så klandrar man i och med detsamma den andra. Förmodligen ville de flesta endast härmed uttala sin belåtenhet med, att omständigheterna tillåtit oss att få vara i fred. En och annan ville väl också antyda, att han ansåg grefve Manderström uti eminent grad besitta den diplomatiska försigtighet, som behöfves för att kunna under närvarande brydsamma omständighe ter lotsa oss fram mellan bränningar och skär, så att vi icke stöta emot på någon sida. Det torde dock kunna vara något tvifvel uaderkastadt, huruvida försigtigheten är den allraförnämsta bland grefve Manderströms dygder. De antydningar man sett om framställningar, som förlidet år skulle skett i Berlin rån vårt kabinetts sida, häntyda på egenskaper i en annan riktning. De som älska att i grefve Manderström se den superfine och ytterligt försigtige diplomaten torde också ha förvånats något öfver det sätt, hvarpå han i går gjorde ett utfall mot Preussens inre politik, hvilket visserligen skulle vara fullt berättigadt om det komme från en tidning eller trån en enskild representant, men som i en utrikesministers mun tager sig något odiplomatiskt ut.