Aftonbladet – 26 mars 1867, sida 3

ARCNESRIOAR FER UM SV BE en JET jemte deras förhållande till folkmängden i riket: Ar 1810: Statsverkets inkomster VOTO oesenesnesesernnnrn nt 7,982,118, deltog hvarje person derimed 3:17.1,6 och hvarje mantalso. skattRår Bko. o skrifven person med...........7: 21. 6,5. År 1850: Statsverkets inkomster voro... .. 11,618,583, deltog hvarje p: ed 3:16.1,6 och hvarje mantalso. skattskrifven person med... en År 1866: Statsverkets inkomster VOTO .vusereesen rs ser enn 21 19,000, deltog hvarje person deri med 5:36. 11 och hvarje mantalso. skatt6: 20. 11 skrifven person med............ 10:40.— År 1810: Ordinarie inkomstern VOTO ooseesensnnanensnnens 445B,118, deltog hvarje person deri med 1:41.11,9 och hvarje mantalso. skatt3 skrifven person med ...........4: 7. Ty. Ar 1850: Ordinarie inkomsterna VOTO seseeeserenerersnrn na 5,078,240, deltog hvarje person deri med 1:21. 11,9 och hvarje mantalso. skatto skrifven person med...........s 6: 20. 11. År 1866: Ordinarieinkomsterna voro .. 5,907,334, 1: 2.15 deltog hvarje på och hvarje mantalso. skattskrifven person med. År 1810: Tulliokomstern deltog hvarje person deri med 0:44. 1,74 och hvarje mantalso. skatto skrifven person med........ ... 2:1.11,45 År 1850: Tullinkomsterna voro 4,659,940. deltog hvarje person deri med 1: 5 och hvarje mantalso. skatto skrifven person med...........2: 75. År 1866: Tullinkomsterna voro 8,800,000, deltog hvarje person deri med : 6. 9 och hvarje mantalso. skattskrifven person med... 4. —10. Vi finna af denna beräkning, att sedan 1810 skatterna tredubblats och sedan 1850 mer än fördubblats. Om nu det närvarande skattebeloppet jemföres med folkmängden, så finner man att, oaktadt folkökningen, det skattebelopp, som pu kommer på hvarje mantalsoch skattskrifven person, betydligt öfverstiger samma belopp ären 1810 och 11850. Häraf drager nu författaren den slutsats, att skattebördans tryck i samma mån vuxit, hvarefter sedan naturligtvis ytterligare slutsatser af det mest oroväckande slag följa. Författarens premisser äro rena fakta, som hvarken kunna eller behöfva bestri das — konklusionen är oriktig. Den skullel. i någon rn ån kunna förklaras och ursäktas under den orimliga förutsättning, att allel: våra skatter vore personella, d. v. 8. av personen vore det enda skatteobjektet, att således hvarje mantalsskeifven person betalade lika skatt. Men icke ens under denna förutsättning vore den obetingadt riktig. Det återstode nemligen att visa, att icke det allmänna välståndet så tilltagit, att hvarje mantalsoch skattskrifven person året 1866 lättare erlade 10: 40 i skatt, än 7: 21. 6,5 år 1810 eller 6: 20. 11år 1850. Det är nemligen en sanning, obestridd, obestridlig, och hvilken aldrig får förgätas, att det ej är skattens storlek i och för sig, utan dess storlek i förhållande till nationalförmögenheten, hvarefter bördan, som denl! pålögger folket, måste bedömas. Då nu emellertid endast en försvinnande liten del af våra skatter är personel, och då deremot det egentliga skatteobjektet i sjelfva :! verket är förmögenheten, om än skatterna ; söka åtkomma den från olika sidor, så må-! ste hvar och en stan tvifvel inse, huru alldeles betydelselöst förhållandet mellan skat ternas totalsumma och folkmängden måstel framstå vid skattebördans tryck; och attl: tvärtom detta måst helt och hållet bero på I! förbållandet mellan skatterna och national : förmögenheten, förnämligast national-inkomsten. Vi sysselsätta oss icke här med afgörandet af frågan, buruvida verkligen vår närvarande skattebörda är för stor i förhållande till nationalförmögenheten eller, med andra ord, huruvida svenska folket för närvarande är för hårdt beskattadt; — vi för vår del tro icke detta vara förhållandet. BStridspunkten mellan oss och författaren är en annan, är den: har verkligen sedan 1810 och ännu mer sedan 1850 svenska folkets skattebörda ökats? Författaren svarar härpå ja på grunder, som ofvan angifvits. Vi hal sökt visa, att dessa grunder ej utgöra tillförlitliga stöd för hans mening; men vi gå längre; vi besvara den uppställda frågan med ett direkt nej, och vi skola söka bjuda skäl för vårt votum. När, såsom här är förhållandet, det faktum inträffar, att statsinkomsterna ökats! så kan man tänka sig orsaken ligga antingen deri, att under det national-inkomsten förblifver densamma eller blott obetydligt tillväxer, staten af densamma tager åt sig en större andel än förut; eller att staten fortfarande tager samma qvot af nationalinkomsten, men att denna inkomstökas, hvarigenom qvoten naturligtvis blifver större; eller ändtligen att staten icke blott icke tager större utan till och med mindre qvot af nationalinkomsten, men att denna tillväxer i den grad, att statsinkomsterna ändock ökas. Antagom t. ex., att nationalinkomsten sti j er till 100 millioner, af hvilka staten tager 3 proc. eller 3 millioner. — Men statens. behof blifva större. Om då, såsom i det första at de anförda fallen antogs, nationalinkomsten förblifver densamma, men staten af den tager 6 proc., erhåller den 6 millioner. — Men om, såsom i andra fallet antozs, natiopalinkomsten växer, exempel: vis till 200 millioner, behöfver staten ej stegra skatten, den tager fortfarande 3 proc. och erhåller sina 6 millioner, — Om eglutligen, såsom i tredje fallet förutsättes, nationalinkomsten stegras i mycket högre rad, Jåt vara 400 millioner, så kan staten nöja sig med 2 proc. af densamma och ändock erhålla 8 millioner, således en högre skattesumma, än den som förut influtit. Det torde väl vara för hvar och en klart, att endast i det första af dessa trenne fall skatternas ökade totalsumma utvisar ett högre skattetryck, en hårdare beskattning; att i det andra af dessa fall skattebördan på det högsta1) kan enses lika tryckande som förut; och att slutligen i det tredje en mäste anses lättad, fastän ekatternas totalsumma vuxit, Af det ofvan sagda följer nu klarligen, att liksom ej — såsom förut är visadt — någon slutsats engående skattekördan, d, ä.