Aftonbladet – 26 mars 1867, sida 3

B. 0. Nycander. MUSIE. Fru Micheölis soir6 i hr Hammers nye konsertlokal sistlidne lördag var af eit gan ska rikhaltigt innehåll och representerade särskildt den inhemska tonkonsten med rätt många värderika och anslående kompositioner. Ur sin vidtomfattande konsertrepertoir hade vår frejdade prima donna valt till ämnen för aftonen fyra större solonummer, den välkända arian ur Frans Berwalds Estrella?, Fidelio-arian, Heendels ?Let the brigth Seraphims? samt den besynnerliga sången med dubbelt flöjtackompagnement ur ?Fältlägret4 eller ?Vielka? eller ?Nordstjernan? af Meyerbeer. I det förstnämnda bland dessa konstverk är det blott några svårbegripliga trumpetstötar i orkestern, som till en viss grad kunde störa en hel och oblandad njutning hos åhörarne, när sången utföres så förträffligt som nu var fallet; det sistnämnda tyckes oss, huru väl det än må tolkas, vara såsom tondikt ett ohjelpligen konstiadt experiment. Beethovens oförlikneliga mästerverk röjde hos konsertgifvarinnan någon indisposition, hvaremot Hzendels, såsom alltid, uppenbarade hela hennes fulländning. Härjemte uppträdde fru Michaöli i tvenne ensembler, den såväl i lyriskt som dramatiskt hinseende synnerligen utmärkta trion ur Brendlers ?Ryno? — en bland glanspunkterna i denna opera — samt den allom kända sextetten i Lucie?. Detta melodiskt hänförande, helgjutna och formfulländade nummer anslår alltid ehvar d:t gifves; men i utförandet saknade vi — förutom fröken Lublin, som uteblef — den allvarliga värdighet som både styckets karakter och tempot, Larghetto, synes oss angifrva.. Med afseende på konsertgifvarinnan må vår tacksamma beundran för hennes prestationer icke hindra oss att varna mot förnyande af en ansträngning, så stor som den, de nummer vi här omnämnt innebära och hvilken helst efter en nyss genomgången opasslighet är ett djerft vågstycke, som, vore förtröstan. på hennes herrliga stämmas resurser icke så obegränsad, kunde vara ett skäl till verklig oro hos slla tonkonstens vänner i vårt musikaliska samhälle, för hvilket denna röst är så omistligt dyrbar, seKonserten innehöll vidare första satsen i en Trio för piano, violin och cello af Byatröm, samt en något torr fuga ef Frigel, hvilken för att rätt göra sig gällande erfordrat en starkare kör än som nu uppträdde dermed. 1 stället för den högst intressanta tondikt, hvarmed Söderman hedrat Schnezlers obetydliga ballad, fick man höra tre vackra qvartetter utförda af de 8. k. sv neka qvartettsångarne, åt hvilkas utmärkta samsång vi redan haft tillfälle att hembära välförtjent hyllning, och som äfven denna afton uppburo det lifligaste bifall. Fröken Walin sjöng tvenne af Geijers mest populära romanser jemte Adolf Lindblads ?Den skeppsbrutne?, i hvars återgifvande vi skulle hafva velat finna en mera skiftande dramatisk färgläggning, och br Willman föredrog, med något oklar röst, men den honom egnva liflighet och kraft, en aria ur Cimarosas odödliga Matrimonio?. Orkestern gaf med så god effekt som lokalen tillät Randels jubelouvertur samt den herrliga ouverturen till Cherubinis efterlängtade ?Wattendragaren?. Tänkt särskildt såsom invigniogsfest för ett nytt tonkonstens tempel fick denna, eljest vackra, musiktillställning tyvärr i visst fall det misslyckades sorgliga prägel, då den med lokalens ställningar och förhållanden ännu obekanta publiken beklagligen strömmade till en enda bland de berömda tolf ingångarnefi sådan myckenhet, att en horribel trängsel der uppstod. De olyckliga, som efter många prölningar framträngt till tröskeln ef denna ingång beköfe en god halftimma för att skrida ett fjät vidare framåt, och hade icke de mest energiska mått och steg från deras sida vidtagits, är att befara, det de under hela konserten fått stanna i samma trångmål. Nu afbrötos de första takterna af Randels jubelouvertur med åtskilliga interjektioner, som bjert afstucko mot blidheten hos denna i toner satta underdånighet, och medelst en oemotståndlig påtryckning lyckades omsider de nödlidande i någon mån undanskjuta det hinder af stolar, bänkar eller annat, hvarmed ingången mot dem barrikaderats. På sittplats var emellertid för de flesta icke att tänka och med afseende på ytterplaggen funnos blott tvenne alternativer, en tröttande, timlång väntan eller en l.ka tröttsam tropisk hetta. Hvad sjelfva lokalen beträffar synes den oss i akustiskt hänseende icke rätt lyckad, då den är alltför låg i förhållande till längden och bredden; och dess herrlighet i färger och dekorationer motsvarade icke fullt hvad puffarne så vältaligt utmålat. Dock är det att hoppas att allmänheten, sedan nu äfven hon blifvit Pinvigd, skall i njutandet af mera anspråkslösa konserttillställningarsmåningom vänja sig äfven vid denna salong, och der tillbringa många relativt rätt angenäma stunder.