Aftonbladet – 23 mars 1867, sida 3

De kungliga teatrarnes dramatiska repertoire. I Kongl. teaterdirektionen har genom sin hållning i fråga om den sorgligt beryktade Riddar Blåskägg öppet brutit icke blött med Stockholmspressen, utan med hela den sansade och i denna sak ensamt röstberättigade delen af allmänheten. Vi säga öppet, ty en brytning har Temigen länge varit förberedd, om ej medvetet å kongl. teaterdirektionens sida, i alla fell fektiskt. Härmed uttala vi ett påstående, som säkerligen skall öfverraska ganska många; men vi vilja i det följande söka med så bindande bevis som möjligt ådagalägga dess sanning. Ett särskildt tillfällatt upptaga några hithörande frågor lemnar det insända försvar för kongl. teaterdirektionen, som varit synligt i onsdagsnumret af Dagens Nyheter (meddeladt med reservation af tidningens redaktion), och hvilket alltför tydlgt röjer sitt officiella ursprung. Denna egentligea mot en insändare i Nya Dagl. Allehanda riktade artikel, hvars af den djupaste förlägenhet framkallade slingringar, sofismer och halfsanningar för hvarje opartisk läsare fdagalägga dess haltlöshet och göra en vederläggning obehöflig, andrager bland mycket annat, att den dramatiska repertoiren å de kongl. teatrarne under detta spelår haft att uppviga stycken af Shakspeare, Moligre; Goethe, Calderon, Byron, Beskow oc: Björnstjerne Björnson, och snart skall kunna lysa äfven med namnet Schiller. Det är decna klingande fras, som vi skola taga fasta på, emedan den hättre än något annat visar, huru kongl. teaterdirektionen ganska länge sökt pråla med namn på repertoiren, medan dennas karakter i öfrigt varit långt ifrån klassisk. Låtom oss således skrida till en verklig granskning af den dramatiska repertoiren å de kongl. teatrarne! För att visa, det vi med densamma ej hafva några afsigter mot person, utan endast för den vigtiga sakens skull företaga vår undersökning, vilja vi skärskåda repertoiren både för spelåren 1865—66 och 1866—67, så långt det senare till dato hunnit. Först måste vi likväl anmärka, att vi till repertoiren ej räkna repriser, emedan de visserligen å ena sidan ingåi och utgöra en del af densamma, men å den andra ej kunna anses i väsentlig grad karskter.sera det spelår, de tillhöra, hvars fysionomi deremot bestämmes af de nyheter, som under dess lopp upptagas. Dei är således till dessa vi i främsta rummet skola vända vår uppmärksamhet, ehuru vi äfven skola påminna om några vigtigare repriser. Sorgespelet och det högre aekådespelet, hvilka naturligtvis ej kunna lemnas orepresenterade, hafva under dessa båda spelår erbjudit ätminstone en märkvärdighet, nemligen be inhemska original: Sten Sture den yngre (Nov. 1865), Marsk Stigs döttrar af Josepsson (Mars 1866) och Cids döttrar af den allidne Ph. Meyer (Jan. 1867), hvilket sistnämnda stycke dock redan för omkring 7 år sedan var antaget till spelning och såiedes tillhör br Hylten-Cavallii tid, om vi ej bedraga oss. Intet af dessa stycken kan sägss ha slagit an på publiken, och den offeniliga kritiken har endast om det sistnämnda uttalat sig något så när gillande, ehuru äfven erkännande en del förtjenster hos de båda andra. Dessutom har det omtyckta Bröllopet på Ulfåsa af hr Hedberg uppförts under båda spelåren; men det tillhör ett föregående (April 1865) och kan således ej föras de nu ifrågavarande till godo. Öfriga nyheter på detta område ha varit: Egmont af Goethe (Jan. 1866), Timon af A:hen af Shakspeare (Maj 1866) och Coriolanus af densamme (Nov. 1866). Dessa tre försök förtjena utan tvifvel erkännande, om man än, hvad de två senare styckena beträffar, kunde anmärka att de i alla fall ej tillhöra den store skaldens mer bekanta arbeten, och att särskildt det förra dessutom lider af en dyster disharmoni och en ojemnhet, som bort förebygga dess val, då så mycket annat förträff. igt af samme man finnes att utse. Och vi ro att, äfven med de långt ifrån tillräck. iga esurserna på den qvinliga eidau, vår kungliga scen dock skulle kunna åtminstone örsöksvis upptaga et: par af Shakepeares nest bekanta stycken. Om vi till dessa nyheter lägga repriser af Shakspeares Othello och Hamlet, Beskows Thorkel Knutsson, Calierons Lifvet en dröm och Oehlenschlögers Väringarne, så ha vi också i det närmaste ittömt ämnet. Vi medge visserligen, alt letta antal nyheter, 6 stycken, kan anses emförelsevis betydligt; men då man besinar, att intet af dem vunnit sådant bifall f allmänheten som t. ex. Hamlet, Bröllopet ä Ulfåsa m. fl. (och allmänhetens bifall är u numera direktionens enda rättesnöre, efer hvad hon sjelf offentligen tillkännagifit), så synes det som vinsten i dramatiskt änseende ej varit stor, att förtiga den ekoiomiska, hvilken, enligt nyss anförda källa, tgör den andra mäktiga faktorn i kongl. eaterdirektionens beräkningar. ——ÅNEOEEEE