Aftonbladet – 23 mars 1867, sida 3

EFTER STMEBCSIERTS be Stats-agronom. i . I andtbrukslitteratur. Om Sandock Torfjord samt dess skötsel, a Tho follensköld, (Örebro, N. M. Lind 1867. Under ett lands odling inträder all:id förs en mellantidrymd, med allmän försämrin; af jordmånen, innan marken kan höjas til en högre grad af odling. I äldsta tider var vårt land betäckt mer ekog. Ett tjockt lager af mylla betäckt marken. Menniskan kom och började odla Skogen fälldes och brändes, och ur askai uppspirade de vackraste skördar. Det ä naturligt, att elden på samma gång skull förtära en stor del af myllan. Detta var företa början till jordmånen försämrirg hos oss. Invånarnes antal växte emellertid och samma mån behofven. ker odlades nu Kärren och svesdjefallen lemnade ypperlig ioder. Stora hjordar underhöllos, och efte: dem föll spillning, mer än tillräcklig fö! den inskränkta åkerns behof. Välmågan blef allmän. Följden blef: en starkare folkökning. Snart lemnade åkerr ej tillräckligt brö ; och måste utvidgas. — Men inga mått och steg vidtogos, för at öka fodertillgången i samma mån. Den djupa myllan i skogarne hade under tiden försvunnit; ett ohejdadt brännande och svedjande, tillika med skogseldar och van. vård i öfrigt, hade inom en relativt kori tid förstört hvad naturen samlat under år. tusenden. ?Jordens gråa: hår?, ljungen, hade efterträdt forna tiders rika gräsväxt; och mulbete började tryta. Ängen, förminskad till sin areal, hade tröttnat vid att blott gifva; utan att erhålla något tillbaka. Kreaturens antal — eller deras utfodr.ng — måste pu minskas, eftersom vilkoren för deras tillvaro började tryta. Följden blef: en allmän föreämring af åkerjorden. Emellertid hade man börjat inse, att man gått på en orätt väg vid jordens odling. De, som hade längre synvidder, sågo med be kymmer den annalkande faran, åkerns fullkomliga förstöring, började tänka på medel alt afvärja henne. Vetenskapen visade vä gen: förökandet af ängens afkastning. Många hmder mötte likväl. Främst stod det för allt framåtskridande vanliga hindret, okunnigheten. Men äfven detta hinder måste efter band vika: och snart hade man tillfälle att se genomgripande förbättringar på en mängd herregärdar. Exemplet verkade; de goda skördarne förledde icom en tid en del af allmogen att lemna mer upp: märksamhet åt ängens skötsel. Men, ty värr, gick en annan del, isynnerhet på vissa trakter, vidare i de gamla spå ren. Madängarne voro ännu skonade; men snart skulle äfven denna kölla för åkerns bevarande utsina. Man måste hafva mera säd, mycket säd. Odlingsraseriet uppträdde; allt skulle blifva åker; t1d och hacka fullbordade förstörelsen. . Det onda har emellertid ej gått lika långt i alla trskter. Det är naturligt, att följderna skulle blifva svårast på orter med sandoch torfjord. Hr Gyllensköids arbete är egentligen ämnact för åkerbrukarne i en bygd, der förstörelsen gått längst; det är för de olyckliga inbyggarne i sydöstra delen af Halland, med sin sandcch torfjord, som han skrif ver, hufvudsakligen inniehafvare af mindre hemmansdelar; det är dem, förf. vill upp: lysa, eller rent af rädda från undergäng. Också har förf. bemödat sig, att lämpa sina föreskrifter efter uppfatiningsgåfvan hos de läsare, för hvilka boken är ämnad. Af den vanliga fåfängan, att vilja gifva sig ett ske . af vetenskapl ghet, synes ej något spår; hvarken växtfysiologien eller några kemiska analyser åberopas; ej heller några spekulativa kalkyler, som alltid blefve .förståeliga för den mindre bildade. I allmänhet är allt klart och godt och rätt på sak — just såsom en folkskrift bör vara, Också äro vi öfvertygade alt hans arbete skall kunna uträtta mycket godt --visserligen främst bland dem, åt hvilka det är ämnadt; men derjemte bland inbyggarne å ande ter, der förhålandena äro Ika mtolica ori den nyssrämnda, Das: — sOrgilga som änkuvärde se -sutom finnes mycset tänkvärd sagdt, värdt att läsas äfven uuora, såsom kapitlen 10 och 11, rm. m,; och vi tro. att mången herreman? der skall i öfrigt finna flere nyttige lärdomar. I allmänhet hafva våra författare i landthushällning ej nog framhållit skötseln af de lätta jor:månerna — anmärker förf. Häri san han hafva rätt. Och arbetet fyller verkligen delvis en lucka i vår litteratur?. En och annan anmärkning vilja vi likväl anföra. Så t. ex. kunna vi för ingen del underskrifva, att öfverbefolkving? och öfverflöd i mat? varit några af orsakerna, ?hvar löre landtbruket på en del or!er sjunkit till ett sådant förfärande djup af vanskötsel?. Derjemte lemna vi derhän, om ?grusjord (i likhet med all lättjord) förbättras genom