Aftonbladet – 23 mars 1867, sida 2

Båda systrarne, fröken Laura och frökem Angele, knäböjande på hvar sin sida om sängen, höllo hvardera en af broders kraftlösa händer och greto och suckade så att hjertat kunde brista. Vicomtessev ensam gret icke; hennes ögon voro torra, men man kände att hennes tårar fölo till baka på hjertat såsom ett regn at spält bly, Paques-Fleuries och Rosette törmådde icke återhålla sin rörelse; deras ögon badade i tårar liksom saken rört dem sjelfva. Då den gamie soldaten hejäade sig, stammade Rosette med halfqväkd röst: Fortfar; vi vilja veta allt.? Sergeanten återtog Jag hjelpte till aV; bära upp vicomten och stannade qvar., i tanke att man kunde ha behof af mina ajelp.? Vidare, vidgre?t Då doktorr. aftäckte såren, började blodet rinna. Isen stackars unge mannen drog en djup suck och slog upp ögonen. Nå? frågade Rosette. Han kände igen sin moier, som ångestfullt lutade sig rer öfver honom; han försökte att småle, den tappre gossen; han ville tala... Men vicomtessen tillslöt hans mun: med darrande hand och sade: SIcke ett ord, min son, icke en rörelse! Det gäller ditt lif ! Oeh doktorn? tHerr Martel bara brummade mellan tänderna: Tunnor tusan! Det är allvarsamt det här, och jag vet icke om... cAh! min Gud! ropade Paques-Fleuries. Det var just hvad jag tänkte för mig sjelf, fröken; ty det var blot. jag som hör-de doktorns yttrande... och ni förstår nog att jag ställde mig framför honom, på det icke hans olyeksbådande ord skulle hiano fram till den olyckliga modrens öron. (Forts;)