ge (Insändt.) Tolererade vivisektioner. Insändären, !som med nöje läst br Frithiof Hölmgreng i denna tidning införda försvar för vivisektioner, kom dervid att tänka på de slags ?vivisektioner, som under namn af slegt utföras i flera af våre Jandsorter, och då saken verkligen förtjenar hvarje tänkandes uppmärksamhet, beder jag att derom få yttra några ord. S id dessa slagter tillgår i korthet ungefär sålunda: sedan en rännsnara blifvit föstad MG slegtdjurets ena bakre extremitet, kullslås detsamms, hvarvid det faller antingen-mot den ojemna, mer eller mindre steniga cch hårda marken, eller i bästa fall mot en gon tillyxad slagtbänk. Föga. besvärad af att tänka på de kontusioner och andrå skador, hvilka djuret vid det häftiga fallet tilfogas (ty det skall ju ändå snart dö4, heter det), fortsätter man tortyren genom att medelst rep hopbinda djurets ben; men söm detta, på grund af djurets motstånd, icke är så latt, måste man använde myeken kraft för repens åtdragende, hvarvid dessa allt mer sänka sig in i buden under djurets fåfänga bemödende att befria sig. Arma dju! detta är dock blott förberedelserna till den egentliga tortyren, som nu börjar. Sedån kreäturet blifvit vederbörligen bundet och fasthållet af fiere personer, af hvilka någon till yttermera visso sätter sig på djurets hals, dervid det löper fara att qväfvas, uppristes huden längs ef. ter halsen 2 43 qvarter, hvarefter man först söker att få reda på den bakom luftröret liggande matstrupen, hvilken; secan densamma efter åtskilligt letande blifvit funnen, framdrages och hårdt ombindes med segelgarn. Härefter börjar man trefva efter högra strupvenen och struparieren (vena jugularis ocharterig carotis), hvilka, Oomsider påträffade, afskäras. Till slut stöter man in slagtknifven i riktning mot djurets bjerta. I sanning är icke detta en raffinerad grymhet, hvars enda rätta namn är — djurplågeri. Och det är likväl den kloka; öfver, djuren upphöjda medniskan, som tillåter sig slika skändligheter mot varelser, af hvilka bon kanske under åratal drsgit nytta — sannerligen en otacksamhet, som endast menniskan är i stånd tilll Den som ej åsett slika operationer, torde måhända föreställa sig att de i allmänhet försiggå temligen raskt. Tvertom; vanligen är detta blodsarbete anförtrodt åt nåsön äldre, darrhändt qvinna — ofta nog både moraliskt och fysiskt förslappad — hvars mordvapen visst icke alltid är skarp lipadt, och hvilken, huru demoraliserande verkan ett sädant arbete än utöfvar, dock väl ej torde dervid undgå intrycket af en viss alteratioh, som säkerligen ej är egnad att påskynda tortyren. Alt dylika vivisektioner i våra dagar kunna lolereras, utgör ett sorgligt bevis på huru illa man uppfattar sina pligter mot djur, och det måste väcka efå mycket mer för