Aftonbladet – 21 mars 1867, sida 3

för hvarjehanda jernmanufaktur i mindre skal: såsom t. ex. fabrik för tillverkning af. kamma laddningsgevär. Det är em gissning äfven dett: till hvilken vi osökt kommit vid hörandet :z namnen på de personer, hvilka sällskapat me kapten Carlsund härstädes den sistförflutna vec szan. Med:den viljekraft, som är kapten Carl sund medfödd. och den auktoritet han eger at genomföra sina ider, anse videnna gissning tro lig och vi framkasta: den i afsigt att lugna dem som blifvit nedslagna af ryktet om brukets total slopande. — Hafregryns-beredning. Öresunds-poste: skrifver: Den gamla metoden för beredning af hafre gryn är dels besvärlig och dels lemnar den vi malningen s mjöl, som mot grynen är af min dre värde. F. mjölnaren A. Larsson i Billing har uppfunnit ett nytt och enkelt beredningssätt hvarigenom all hafren förmales till gryn, vackr och klara, utan att lemna något mjöl och hvar vid-man-erhåller25 procent-mera-gryn-än förut Denna uppfinning torde vara af ganska stor vigt helst som hafregryn, i likhet med i England börjar hos oss vida mer än förut att i hushålle användas. — En tysk röfvarehistoria från Sverge. De är märkvärdigt nog att se, huru man änn i detta jernvägarnes och telegrafernas tide hvarf kan hopsätta de orimligaste och osmak ligaste fabler om vårt land, med utsigt at bii trodd. Ganska kuriösa saker får mar emellanåt läsa i utländska blad rörande våre förhållanden, men sällan ba vi sett någon ting så kostligt som en röfvarehistoria, som nyligen stått att läsa i Wiener Presse och som derifrån aftryckes i andra tyska blad. Vi erinra derom, att det är samma tidning, som för icke längesedan innehöll det före: gifna talet af konung Carl XV; och det vil sålunda nästan synas som skulle den ha ka: stat sig på den speeialiteten att på fri hand dikta nyheter från vårt land. Denifrågava. rande tidningsankan lyder, öfversatt med diplomatisk noggrannhet, sålunda: En förbrytelse i svenska bergsbygden. Blott sällan komma rykten om brott till oss från dessa aflägsna nordiska trakter: man har vant sig att anse dessa råa naturer äfven såsom renare, och mycken sanning: torde ligga häri; desto mera öfverraskar underrättelsen om ett der förefallet mord med rån, som nyligen ställde en viss Baptist Wern inför assisdomstolen i Stockholm. Det fall, som låg till grund, var följande: Den 21 Oktober sistl. år red en fältvaktare med ett budskap till Stockholm, då han befarm sig midt ibland bergen, började hans hund tjuta pi ett förfärligt sätt och wille icke lemna stället, Förundrad öfver denna envishet, steg fältvaktaren af hästen och undersökte platsen — han fick då vid trädet och tätt derinvid se bloddroppar, som tycktes ha kommit ned från bergets höjd. Han gick uppför och fann några nätvar hår, stycken af kläder, som tycktes ha blifvit slitnaitrasor, slutligen en hand, som tycktes ha blifvit med tänderna skild från armen. Han skyndade sig åter ned till hunden, som ännu icke hade vikit ifrån trädet, och började gräfva med sin: sabel vid dettas fot. Efter ett kort arbete upptäckte han menniskoben; mer icke såsom af ett skelett, utan ännu röda af blod, om också utan allt kött. Mannen steg åter till häst och jagade till Stockholm, för att angifva hvad han sett. Genast skickades polistjenstemän med honom, men då de, kommo till trädet; funno de blott den tom: ma gropen; benen och bloddropparne voro försvunna. Erforderliga spaningar anställdes, för att få utrönt, hvem offret var; hans död -förbletf förklarlig, om man ej ville tro på menniskoitare. Två dagar derefter kom en ung flicka, förlofvad med Baptist Wern, med hvilken hon om några dagar skulle gifta sig, till hans bostad under hans: frånvaro; qvinlig nyfikenhet, barnsigt nöje föranledde henne att genomleta hans saker, då hon plötsligt ky häfde ett förfärligt inskri; hon hade i en byrå åda funnit några bloliga, veanställda lemningar af afgnagda menniskoben! Med skrik, utan besinning sprang den stackars unga flickan utåt gatan; grannarnes uppmärksamhet väcktes, man ilade till Baptists hus; nan sjelf infann sig blek, förkross2d och blef genast häktad. I fängelset och inför jurymännen bekände han allt. Kärleken hade gjort honom ill mördare. Han älskade Marita; hon hade blifvit honom förvägrad, emedan han var fattig; en natt träffade han bland bergen en främling; han ;åg, att guld föll ur dennes ficka, då han drog ram näsdukeny han stack ihjäl honom. Sedan van tagit penningarne från honom, föll det hoiom i sinnet, att en björn alla nätter vandrade lenna väg och dödade allt hvad han träffade på; såsom bergvaktare visste han detta mycket väl, ch Baptist sjelf var vaktare. Han släpade främringen, som ännu andades, rakt i björnens. väg, lerpå steg han sjelf upp i trädet. Vilddjuret kom, lodlukten drog det till stället, det qväfde den innu en gång högt skrikande mannen i en frukansvärd. omfamning och förtärde derpå sitt offer inda till benen. Dessa begrof härefter mördaen. Men likasom hvarje mördare fasttrollad vid ;rottets skådeplats, återvände han följande dasen, fanu gropen öppnad och ansåg sig böra vortföra benen, utan att i sin förblindelse tänka vå att just de kunde förråda honom. Den: andagade visade till och med de sår som Hunden bitit honom vid benens försvarande. Vid midatt fällde domstolen sin dom; på morgonen blef 3aptist. Wern hängd på skådeplatsen för sitt ;rolt; när man skulle nedtaga galgen och föra ort liket, fann man vid den förras fot ännu ett ik; fästmön hade dött vid sin brottslige älskaes fötter.? . Sedan detta var för tidningen uppsatt, ha i funnit att Parisertidningen Le petit Jourval meddelar samma herrliga brottmålshitoria, men ännu mera utlagd. Några ord I sjöförsvarstrågan.