Aftonbladet – 21 mars 1867, sida 2

dömda hundår, då det icke fanns annat än snö och is...4 44812?4 frågade Adolphe; Ja, sade den gamle soldaten, jag har svurit att aldrig nämna detta ärtal..Vi kamperade... då jag säger: vi kamperade... så bröto vi upp från Välna, ville jag säga! Lika godt! det är förbi, det är slut... Man torde en gång kunna hämnas på samma sätt ...t Till saken, till saken! inföll hr Lenoir. Ah! godt! det var vid Vilna... vi voro endasj trettiofyra man qver af vårt vackra regemente med stora ludna mössor! ... Anfökta! nål... vi värmde oss så godt vi kunde omkring en af dessa ömkliga sopqvåstar, som kossackerna kalla för träd. Ni kunde dött af köld, stacrars folk! sade Paques-Fleuries. Tio eller femton gånger om dagen.? Dessa smärtsamma hjelteminnen ega beständigt en sådan makt på personer med hjerta i bröstet, att ingen .f de närvarande ett enda ögonblick under de sja eller ätte minuter, som berättelsen varade, tänkte på att le åt den gamle sergeantens besynnerliga sätt att uttrycka sig. ?Vidare!? sade la Pomme. Man värmde sig, man rökade som man kunde... det vill säga, om man hade någon tobak... mörkt så ett man icke kunde se månen... jag kände någon stödja sig mot min axel... jag ryckie til... vände mig om... ah, för fan, det var verkligen mödan värdt att oroa sig!? Det var en kamrat?? Ah, jo visst ocksål... tusan skock mill... det var en stackars tattarflicka, en ziguenersk ., ensam qvar af hela sin stam, som blifvit dödad, till hälften strypt af kalmuc:kerna, till hälften förstörd genom klimatet.?