Aftonbladet – 21 mars 1867, sida 2

amalgamism. Under läsningen af dessa förnandlingar skall man snart finna, att det itskiljande denna gång verkligen är något mer än personliga bevekelsegrunder, att det yckligtvis är en skarp principolikhet. På na sidan, hos de ultranationella; ett fast vidhängande vid det nuvarande, det traditionella under anropande af de starkaste nationella instinkter; på andra sidan, hos det skandinaviska sällskapets ledare, ett öppet, för många kanske stötande uttalande af, att det skulle vara vackert, om blott kärlekens band knöto statsborgarne tillsammans, men att detta dock icke är händelsen, att det tvärtom är fördelen och något ännu starkare, nemligen nödvändigheten, som håller hvarje särskildt folk ihop, och att denha nödvändighet, så snart vi till fullo inse den, också skall vara tillräcklig för att förena oss med våra nordiska stambröder. Här är det tydligen icke blott konklusionerna, utan äfveå premisserna som efvika; här är icke blott en meningsolikhet om hvad man först bör taga ihop med och hvad som tål vid uppskof, utan en så djupt orundad antagonism i allt, i hela det personliga sättet att uppfatta statslifvet, att man nog kan göra sig förhoppning om en diskussion, som; om den också aldrig skall försona de stridande parterna med hvarandra, likväl nödvändigt måste lemna en uttömmande och allsidig behandling af sjelfva tvistefrågans föremål. Det är nu nära tre år sedan det skandinaviska sällskapet i Kristiania stiftades; det var i de tunga dagarne under det sista danska kriget. Och om också personer funnos, som ansågo nämnda dagars tilldragelser så ödesdigra, att det enda värdiga uttrycket för bedröfvelsen skulle ha varit den tystnad, hvarmed man hör orden: det är förbi?, och som änuu voro för djupt gripna af händelsernas uppskakande allvar för att genast i för-ta ögonblicket kunna lyssna uppmärksamt och lidelsefritt på en lugn debatt inom fyra varma väggar, eå må det dock erkännas, att det skandinaviska sällskapet i Kristiania, det första som kom till stånd, bar gjort. sig förtjent af skandinavismens sak genom att framträda på en tid, då de flesta drogo sig tillbaka antingen isorg och sviket hopp eller af fruktan, och genom att förklara, att ännu var icke allt förbi, ännu fanns det lif och derför också hopp. Skulle det också komma att visa sig, att det slags skardinavism, som här blifvit bedrifven, icke är den rätta, icke den, som den närmaste framtiden kan använda — skulle det derför också bli nödvändigt i skandinavismens intresse att föra vapen mot detta sällskap, så bör detta dock icke vära något hinder för ett öppet och varmt erkännande af den tacksamhet, som vi äro. detsamma skyldiga, derför att det icke tviflade på sakens lifskraft och framtid, icke ens då såren voro djupast och tätast. : Ännu en sak faller i ögonen under genomlämingen af det Skandinaviska sällskapets förhandlingar, och det är, att om också sällskapets sträfvan på en sedneretid har antagit den ensidiga riktning, som man påstår, så har detta dock icke varit händelsen från början. I detta afseende kan det vara nog att påminna om de vältaliga ord, som på sällskapets halfhundraårsfest den 4 Nov, 1864 uttalades: Mätt med idtens mått, får den norsk-fvenska föreningen väsentligen sin betydelse såsom den lyckliga början till verkliggörandet af en stor verldshistorisk tanke, den, att nordens folk med sitt gemensamma språk, minnen, folkintressen också skall sammansluta sig till en fast enhet, för att med bibehållande af hvarje folks egenheter, ömsesidigt befrämja hvarandras utveckling och förnämligast utåt bilda en makt, tillräcklig att beskydda en sjelfständighet, som dåicke längre behöfver bero af yttre och tillfälliga konjunkturer. Den norsk-svenska föreningen är den först anskjutva kärnkristallen, men hvilken blott erhåller sin fulla utveckling ochskönhet, då den drager till sig de likartade elementerna i sin närhet.?