5 I WWE LE OCH AV Mars: Statsministern för utrikes ärendena har i dag besvarat frih. A. C. Raabs i lörda.s framställda interpellation till h. exe. rörande vår utrikes politik. Sanningsenligt kunna vi icke säga, att grefve Manderströms svar varit med någon särdeles spänd väntan motsedt; ty man kunde med temmelig visshet på förhand uträkna, att h. exc. skulle med begärlighet omfatta och betona allt det i frih. Raads framställning, som kunde be: traktas och tillgodogöras såsom stöd för regeringens anslagsyrkanden för försvarsverket, men att man skulle i afseende å den politiska ställningen vara fullkomligt lika klok efter att ha hört grefve Manderström, som ionan h. exe. tog ordet i kammaren. Med en viss nyfikenhet rfotses dock alltid det sätt hvarpå den fyndige stilisten tillämpar den gamla diplomatiska grundsatsen, att orden äro till för att dölja tankarne. En sådan nyfikenhet förefanns utan tvifvel äfven nu. Förvissade som vi äro, att våra läsare dela densamma, lägga vi här under deras ögon grefve Manderströms anförande, AN sådant det afgafs. H. exe. yttrade: Då jag nu går att yttra mig med anledning af den hemställan som uti sistlidne lördags sammoanträde till mig blifvit gjord, ber jag att i främsta rummet få uttala mitt erkännande såväl af den fosterländska anda, som med så mycken värma uttalat sig om nödvändigheten för Sverge att, i likhet med öfriga länder, allvarligen vara betänkt på ordnandet af sitt försvar, som ock af den förtjenstfulla utredningen af hvad under senastej tid uti andra länder i detta afseende blifvit beslutadt och hvilken hufvudsakligen öfverensstämmer med de underrättelser, hvilka från Kongl. Maj:ts särskilda beskickningar ingått. Särdeles tacksam är jag derföre, att den värde ledamot; som gjort sig mödan avskaffa dessa upplysningar, dervid fästat uppmärksamheten på de länder, med hvilka vi, utan förmätenhet, kunna anse oss fullt jemförliga ; ty ingen lärer väl vilja påstå, att vi icke skulle kunna för bevarandet af vår sjelfständighet och vårt oberoende, bringa lika stora offer som Danmark, I olland, Belgien, Baietn och Schweiz. Om någon deremot skulle invända, att en del åtminstone af dessa länder äro rikare lottade än vi, så må icke förbises att de anslag, som der blifvit: beviljade, äro långt betydligare än de som vid innevarande riksallt, till och med i sådana: länder, hvilkas ranterad, synes man hafva antagit såsom en oafvislig nödvändighet att, om äfvea med ansträngning, utan tidsförlust anskaffa dugliga och tidsenliga krigsvapen: jemväl uti de länder, der under senare åren högst betydliga utgifter i samma riktning varit gjorda. Afven deruti har den värde ledamoten, i min tanka, fullkomligt rätt, att en så allmän, med så högst betydliga-kostnader förenad föreställning, nödvändigt måste vara att derför giltig an!edning måste 1 gga till grund. . Svenska riksdagen åiigger det, under sådana förbållanden, a: omsorgsfullt och samvetsgrannt -pröfva, -huruvida dessa anledningar icke kunna sägas vara lika giltiga för oss, som för andra med oss jemförliga folkslag. Jag tvekar sannerligen icke att uttala det omdöme, att så är verkligen förhållandet. Icke derföre som skulle från något håll ett hotande språk varit emot oss fördt: tvärtom är det min pligt att erkänna och att intyga, att fortfarande det bästa förstånd och det vänskapligaste förhållande är med alla fremmande makter rådande; och då från vår sida en uppriktig önskan om dessa förhållandens fortfarande bestånd förefinnes, anser jag Kongl. Maj:t berättigad att nu, likaväl som för två månader sedan, hysa en grundad förhoppning att fosterlandet oafbrutet mått2 få njuta fredens välsignelser. Denna uti Kongl. Maj:ts tal vid riksdagens öppnande uttalade förhoppning är grundad Då dess föresats ait icke taga del utide tvistefrågor, som på mera än ett håll inom Europa redan då hade yppat sig, och hvaraf en del på ett allt mer och mer betänkligt sätt yt terligare utvecklat sig. Men den är dock icke annat och icke mera än en förhoppning: någon försäkran i detta afseende har väl aldrig någon monark, huru mäktig han än varit, vågat uttala. Den eviga freden — pax perpetua — säger Leibnitz — finnes ej förr än i kyrkogården. Så var det i denne store mannens tid, och så lärer det väl äfven vara och förblifva, såväl för individerna som för staterna. Väl tror jag mig kunna säga, att någon anledning till direkt misshällighet icke med någon fremmande stat förefinnes, och att jag, min pligtlikmätigt, ! gorgfälligt skall undvika allt, som dertill skulle kunna leda; men andra länders sorgliga, äfven under den oss närmast liggande tidpunkt ådagalagda erfarenhet bevisar nogsamt att det icke alltid sberor på en stat att sjelf bestämma den ställning, som densamma, under uppstående förvecklingar mellan andra-stater, företrädesvis skull: önska intaga, och att neutraliteten ofta nog kan innebära en icke ringare fara än en direkt inblandning. I alla händelser är onekligen det enda rätta, att vara beredd på hvarje möjligen förekommande fall, och att sätta sig i den. ställning att man hufvudsakligen litar på sig.sjelfs Med afseende å de politiska åsigter, som af den värde ledamoten utlelats rörande det af honom så kallade allmänna politiska rättsTöshetstillståndet, känner jag mig lycklig att icke helt och hållet dela. hans uppfattning. Jag tror icke-att ett undantag, huru betänkligt deh bedröfligt det än må vara, kän anses tillräckligt för att kullkasta regeln, -För min enskilda del vill jag ogerna! —L AAA dag blifvit af Kongl. Maj:t begärde. Öfverneutralitet blifvit af de mäktigaste stater ga-: någonting annat än en tillfällig mani, och! ie. 20. Oh oh AS Pe AT AL