Derför att det på hvarje fråga finnes ett ja och ett nej. Ni har alltid en utsigt på två att träffa rätt. Hufvudsaken är blott att ha denna tur. För att förklara er min tanke, vill jag lemna åsido hexmästarne, och i stället berättå er en episod från ett spelhus. Låt höra.4 Man samlades omkring honom och lyssnade, som om den händelse herr Lenoir ämnade berätta, gällt något riktigt högvigtigt. Herr Lenoir smålög och tänkte för sig sjelf att hvarje gång det är fråga om spel, slumpen eller något öfvernaturligt, alla medlemmar af ett sällskap, skjuta sina affärer eller samtal åsido och låna hela sin uppmärksamhet åt den sista berättaren. Jag erinrar mig att jag år 1838... det var som ni se för ungefär ett tiotal af år sedan — bevittnade ett ståtligt parti trenteet-quarente. Hvad är det, trente-et-quarente? frågade la Pomme, utan att märka att hon afbröt talaren vid första ordet. tBehöfver jag förklara det? frågade herr Lenoir skrattande. Nej, svarade den gamle sergeanten lakoniskt. cAha! fröken Rosette, har redan tillräckligt många odygder, utan att öka samlingen med spelpassionen,4 År det så ni menar, sergeant?4 Ja.l Hu, ni gamle varg5, brummade la Pomme och gjorde en liten näbbig min åt sin granne. Föreställ er då att trente är vapen, och quarante: krona. Det är icke svårt att förstå. Tänk er vidare högar af banknoter, hun