Adolphe begärde blygt att få åtnjuta samma gunst, men detta vägrades oäterkalleligen. Ögonblicket var inne, såsom Rosette sagt, att lägga armarne på bordet och höra på hvad som pratades. Herr Lenoirs gäster bör jade också att tala alla på en gång. Till och med sergeanten kunde icke, trots sin vanliga tystlåtenhet, hindra sig från att låta sig hänföras af la Pommes liflighet och Paques-Fleuries sällsynta skratt. Paques-Fleuries skrattade sällan. Men då hon bortlade den tysta sorgsenhet som utgjorde grunddraget i hennes karakter, när ett klingande skratt sprang fram ur hennes täcka mun, då hon, gilvande vika för den elltför ofta kufvede uxodomselden, icke längre återhöll glädjens ::l:vertoner, kunde ingenting jemföras me: hennes behag och hennes munterhet. Ppa Pinson erfor inflytandet deraf mer ä: a an annan. Hon passade på ett ögo -lick, då lugnet var någorlunda återstäldt så att man kunde höra sin närmaste granne, lutade sig mot herr Lenoir och gjorde honom med låg röst en fråga. Han såg på henne förvånad, men svarade icke genast. Paques-Fleuries upprepade sin fråga; hvarpå han svarade: Det tror jag icke på.X N tJag frågar icke om ni tror det, utan jag frågar om ni sett det. Ja och nej.4 Förklara er.6 Jag har sett dem som bedragit dig eller ljugit.5 Ja, men... Men jag har också mött dem som händelsevis en föreg sett rätt. eHvarför händelsevis?