afstå från den öfvertygelse att vi kuuna trygga oss vid ingångna traktaters helgd, så vida vi sjelfva uppfylla de af oss åtagna förbindelser, och — hvilket jag anser som ett oeftergifligt vilkor — göra oss beredda att sjelfva kraftigt kunna i vårt försvar deltaga. Sedan jag i allmänhet yttrat detta, ber jag att få öfvergå till de närmare formulerade trenne frågor som till mig blifvit framställda. Hvad angår den första, har jag redan antydt att de af K. M:t i trontalet uttalade förhoppningar om fortfarande fred voro grundade dels -derpå, att han icke genom inblandning i fremmande tvistefrågor ville ikläde sig skyldigheten att deltaga. i deras lösning, och dels derpå att de förenade rikenas läge och deras naturliga gränser icke kunna gifva någon främmande makt rimlig anledning att, utan ett öppet åsidosättande af allt afseende å bestående rättsgrundsatser, vilja göra oss något intrång, så länge vi sjelfva förhålla oss fredligt. Grunden för dessa förhoppningar eger tvifvelsutan ännu samma giltighet, som då de uttalades. Men af di Mm at vi ic y i u g el vi trontalet innehåller, omedelbart efter den af frih. Raab anförda strof, en annan, som dermed nära sammanhänger, och är af följande lydelse : Tilldragelser, som vi nyligen bevittnat, hafva emellertid varnande framhållit den Saf förgångna tiders erfarenhet bekräftade lärdom, att vi för uppehållandet af vårt sjelfbestånd böra, näst Gud, ifrämsta rummet lita på oss sjelfva och våra egna krafPteriX Och af dessa båda satser, jemförda med den framställning om anslag till vapen, som derefter följer, framgår otvetydigt, att K. M:t väl velat gifva en försäkring derom, att såvidt på honom berodde, ville han söka att draga fördel af allt, som kunde vara egnadt att åt oss bevara freden, men att han derföre ingalunda kunde anse sig viss att deruti lyckas. Någon framställning, som innefattar emot oss fiendtliga afsigter har — såsom jag redan haft äran nämna — icke ingått. Öm jag hade anledning misstänka att sådant oaktadt några hemliga anslag emot oss vore å bane, skulle jag likväl svårligen kunna offentligen närmare redogöra för en sådan misstanka, och derigenom ofelbart iråka svårigheter just för sådana obevista beskyllningar. Men, jag upprepar det, ehuru jag är lycklig att kunna säga det jag icke har någon särskild anledning till dylika misstankar, kan jag likväl icke undgå att, lika med frih. Raab, inse, att den allmänna politiska ställningen är egnad attingifva allvarsamma bekymmer. Framför allt bör den omständigheten, att snart sagdt hela Europa sätter sig på kr gs!ot, och rustar i en omfattning, som måhända öfvergår allt hvad som tillförene egt rum, våra en kraftig uppmaning för oss att icke försumma nägot som kan leda till ett skyndsamt stärkande af våra försvarskrafter. Den andra frågan leder oss nog långt in på den så kallade konjektural politiken: ett fält som jag är föga hågad, och knappt nog anser mig berättigad att beträda. Emellertid är det onekligt att om deta frih. Raab uppgifna intima förhållande skulle hafva ledt eller leda till ett anfallsförbund emot oss eller någon af de makter med hvilka vi genom Novembertraktaten äro allierade, så vore vår trygghet otvifvelaktigt uti icke obetydlig grad förminskad. Jag vet icke om frih. Raab, på grund af några för mig otillgängliga källor, eger anledning antaga tillvaron af ett sådant förbund: för min del kan jag ej annat än hysa en stark misstro till de uppgifter derom, som i tidningar förekommit; så mycket hellre som Rysslands utrikes minister öppet förnekat, att något sådant förbund vore i fråga, och så vidt till min kunskap kommit, har andra länders diplomati, lika litet som vår egen, kunnat komma något dylikt förbund på spåren. Beträffande den tredje frågan har jag vid ett annat tillfälle redan nämnt att vår officiella diplomatiska brefvexling under den sednaste tiden icke innehåller någonting, som kan gifva särskild anledning till oro för vår ställniog till främmande makter. Om denna ställning ändock skulle vara hotad af några faror, så hafva åtminstone dessa icke ännu kommit i det stadium att de kunnat. göras till. föremål för diplomatiska framställningar, och allraminst för offentliga meddelanden. Jag har icke heller funnit tidpunkten läglig att i underdånighet tillstyrka K. M:t att uader sakernas nuvarande skick söka rågra nya allianser till vårt betryggande. Jag befarar derföre att ett framläggande i. detta ögonblick af vår diplomatiska skriftvexling rörande den allmänna politiska ställningen vore lika opåkalladt, som af föga intresse för allmänheten, och jag har derföre icke haft för afsigt att derom nu gå i författning.? I enlighet med den praxis, som tyckes vilja utbilda sig hos oss för begagnande af interpellationsrätten, att man nemlig en låter sig nöja blott man fått den interpellerade statsrådsledamoten att taga ordet, hans upplysningar må nu ha varit upplysande eller icke, så vär äfven i dag affären utagerad med grefve Manderströma yttrande. Hvarken den interpellerande ledamoten eller någon annan tog ordet efter H. exc. utrikesstatsministern, utan öfvergick man omedelbart till behandlingen af de på föredragningslistan upptagna ärenden. De följande förhandlingarne i första kammaren hafva ådagalagt, att på hvilket område mån än kan hafva för afsigt att tiillämpa den sparsamhet som blifvit dagens lösen, icke tyckes det vara i fråga om den stora dyrbarheten tid. Då tullbetänkandet förekom, egnade man t. ex. icke mindre än tre timmars debatt åt frih. Sprengtportens af borodningsttskoftet afstyrkta förslag om åsättande af fem procents inregistreringsAdolphe begärde blygt att få åtnjuta samma gunst, men detta vägrades oäterkalleligen. TN at hr rs fa rö VR RR 1