Aftonbladet – 19 mars 1867, sida 3

Rosette, ni... och han ef en hostattack. tJag... hvad?... vidare?... titta upp i faket. — Hjelper det icke?... Nej, väntal! Och under det hon ännu talatie, gaf hon honora med sin Hilla knytnäfve en stöt, som icke skulle vanbedrat en elev i boxningskonsten. Artbur kände sig ögonbliekligt botad från sin qväfning och uppgaf i stället ett rop af smärta, orsakad at den bäftiga stöten, Ah! vi är då aldrig nöjd, sade la Pomme skratiande så ett hennes trettiotvå tänder syntes. Den unge mannen, som rmaskinmessigt rest sig upp från stolen, satte sig åter ned under de öfriga gästernas skallande skratt. Men ban munlad verfölls åter ade mellan tänderna dovfa hotelser mot sin gvinliga motståndare och slungade ursinniga blickar på den gamle soldaten, som fortfor ait äta med det största lugn. eTålamod! det blir väl min tur också, mumiade han i örat på sin granne. Dena granne råkade att vara hr Lenoir, som skraitade i mjugg. Man hade nyss slutat med ostronen och angrep nu det hvita vinet och den makalösa omeletten. Under det gafflarne muntert slamrade på tallrikarne reste sig Arihur, på hvars läppar ett hänfullt leende spelade, och vände sig till den gamle portvakten, den egentliga orsaken till hens missöde. Min hedersmanX, sade ban, tillåter ni mig slå nti åt er ett elas prima chablis?X -Pappa Pinson räckte fram sitt glas. Arthur hällde uti def, fyllde derpå sitt eget och klingade med den gamle soldaten. Hvar och en väntade att ett dåligt skärt skulle följa derpå. Det var utan tvifvel den hämnd, som studenten lofvat att taga.