Aftonbladet – 19 mars 1867, sida 2

deremot en viss kokett lyx, hvilken lät skulie öfvergått till ett smaklöst prål uta en välgörande fås osynliga hand. Ehuru man här och der såg en mössa ett band eller ett klädesplagg på en sto eller ett bord, var likväl allt omsorgsfull dammadt och putsadt. Det var ett verkligt fägelnäste. Ett hämplingsbo, vårdadt af en sparf. Paques-Fleuries skötte Rosettes hushåll. De b..da flickorna tillbådo hvarandra. Båda två lefde de bokstafligen den -en: för den andra, den ena genom den andra. Ni ser nu, herr Lenoir, återtog Rosett med sin förtrytsammaste min, icke nöjd med att göra sitt eget arbete, tillåter sit fröken att äfven göra mitt. Oh! Endast några blåd! mumlade Paques Fleuries och sänkte sitt hufvud. . SHvad tänker ni om den saken? hvad?4 Det är förfärligt! svarade reseexpediter med sin kraftfulla röst. Ja, är det inte? Jo visst, och det förtjenar en exemplarisk bestraffning. . Ni skrattar, granne! För tusan !? ?Ni vågar skratta !? Jag vågade till och med: gråta nyss! svarade herr Lenoir i det han närmade sig Paques-Fleuries och mildt tvingade henne att lemna sitt arbete. Gråta!... har ni gråtit, min herre!? sade Paques-Fleuries och betraktade honom med förvåning. ?Har det händt er någon...?? Ack, frukta ingenting, kära barn... Det var en öfverraskning... Jag är vanligtvis icke så vekhjertad. Men hvad tusan villni att man skall göra? Huru skall man kunne undgå att känna sig rörd inför en så stor karakter och en så enkel tillgifvenhet som er.7