Aftonbladet – 18 mars 1867, sida 2

— Aktiebolagen i England. I Globe skrif ves: Det för kort tid sedan hos oss införda associationssystemet med begränsad ansvarighet (limited liability) har icke bestått profvet.: Man söker fördenskull naturligtvis ett nytt system, som kan ställa såkallade ?Aktie-Bolag på en fördelaktigare grund. Med icke ringa tillfredsställelse hafva vi erfarit, att-de förenade handelskamrarne i Storbritannien? vid deras sammankomst antagit en resolution, som fordrar att kommandit-bolagssystemet lagligen skall införas i England. Det är måhända ett djerft förslag, men vi tveka icke att förklara, att den princip, som ligger till grund för de franska Societs en commandite, borde antagas, i stället för den nuvarande lagen om limited liability?. En sådan förändring skulle, hafva den verkan, au hvarje direktör för ett bolag vore ansvarig med all sin egendom för Bolagets skuld, under det att aktieegarne endast hade ansvarighet för det tecknade beloppet. Under en sådan lag skulle det icke vara rekommenderande för en till direktör föreslagen man att han redan vore direktör i flere andra bolag. Stiftarne af nya bolag skulle. vid valet af direktörer isynnerhet egna sin uppmärksamhet deråt, att uppsöka personer med stor förmögenhet och framstående affärsduglighet, som icke hade alltför många jern i elden. Bolagets kredit komme att blifva beroende lika mycket af direktörernas solvens, som af beloppet af det förvaltade kapitalet. En af de svåraste följderna af lagen om ?begränsad ansvarighet? var den förlust, som kreditorerna fingo vidkännas hos ett bolag, hvars aktier vore förpantade till sista skillingen före liqvidationen. För att bevisa detta behöfva vi enast påpeka de gräsliga följderna af de sednaste bankfallissementerna och den olycka, som dervid drabbade många kreditorer med små tillgångar, hvilkas hela förmögenhet oåterkalleligen förlorades. Enligt det föreslagna systemet skulle ingen få ölvertaga en ställning som direktör, hvilken icke tillika vore beredvillig att använda en betydlig del af sin tid på denna post och man skulle akta sig för att antaga hvilken ?Mannequin? som helst till en sådan plats. Redan denna omständighet skulle lemna kreditorerna stor säkerhet. Män, som endast hätva litet att förlora och vänta sig stor vinst, män, som nu, måhända för första gången, manövrera med stora fonder, som icke äro deras egendom, visa sig, såsom erfarenheten lärt, icke så OREeR i sina transaktioner, som redligheten kräfver. En direktör riskerar icke mycket, när han endast tillser att hvarje handling, hvari han deltager, sker i öfverensstämmelse med hela förvaltningsrådets goda minne och beslut. Sådana förhållanden skulle föga tagas i betraktande, om direktörens ansvarighet icke vore begränsad genom annat än omfånget af hans privata förmögenhet. Istället för att endast uppfylla sina skyldigheter på ett ytligt sätt, skulle hans sträfvan blifva riktad åt en redlig och omsorgsfull förvaltning af de åt honom och hans kolleger anförtrodda fonder. Det är visserligen sannt, att direktionen under sådana omständigheter skulle fordra en skälig ersättning för sitt arbete, man måste lemna dem ett betydligt högre honorarium än 1 å 2 guineer för hvarje sammankomst och att ingå på en sådan förändring är detsamma som att erkänna, att direktörerna nu äro alltför klent aflönade, och att man väntar mera utaf dem än hvad man egentligen kan fordra för den beviljade remunerationen. Men detta är en detaljfråga, hvari bolagen må ölfverenskomma med sina direktörer. Lagstiftningen har lika litet ätt skaffa med denna fråga, som med många andra, hvilka röra förvaltningens angelägenheter.