Aftonbladet – 15 mars 1867, sida 2

spåren af sin husbonde, band man honom hh gården till ett litet landtställe, som låg ångt ifrån vägen. Följande morgon var kedjan sönderbruten, hunden försvunnen, och sergeanten skref till sin motståndare: Sök icke Hurrah, — det var namnet på flyktiogen, — han är hemma i sin koja. Tjufvar, som vädrade ett godt byte i huset vid gatan Aa hade försökt att för gifva honom. Hunden föraktade de läckerheter som bjödos honom, oeh sjelfve sluppo de undan den ene med förlust af tre fingrar den andre med kläderna sönderrifna i trasor. Han hade ett godt väderkorn, den förträfflige Hurrah! För öfrigt hade hans herre vänjt honom att icke äta annat än bröd; och detta bröd skulle dessutom, skuret och heckadt i små bitar, gifvas honom af husbondens egen hand. Eljest vände han sig bort, lade sig ned och inslymrade, Kött, såser, ben, läckerheter och smekningar — allt detta hade ingenting lockande för honom. Utrustad med en förträfflig instinkt, kände Hurrah i gen personer som han icke sett på många år, ehuru dessa pereoner voro honom fullkomligt likgiltiga. Ulysses hund, så ryktbar i fordna tider, igenkände endast sin herre! Hurrah deremot kunde skilja en god karakter från en dålig. D rför såg man sällan pp Pinson tala vid någon, vid hvars åsyn hunden, kröp in i sin koja morrande, med rest borst och hotande blickar, : Hvar och en frågade eiter orsaken till den fullkomliga vänskap som rådde mellan pörtvakten och hans hund. Detta skul vär