Aftonbladet – 15 mars 1867, sida 2

brukade långt skäsg; ett par fira glasögon, med glas af samma färg som Londons bekanta dimma, prydde hans näsa och mildrade lifligheten af hans genomträngande blick. En svart sidenmössa betäckte hans panna, som redan var tersiigen kal. Med ett ord, trots sina glasögon, sitt låoga skögg och sin kalott, eller kanske just till följd af allt detta, såg br Lenoir ut som en glad och .obegymrad själ. Hans inträde i rummet väckte allmän uppstånselse. La Pomme utförde sin prydligaste nigning för honom. De båda studenterna helsade på honom med uppsynen af två hungrig) gäster eom ännu ingenting erhållit, men äro tacksamma på förhand. Till bords 14 ropade han genast och inbjöd med en rörelse af handen de tre unga gästerna att taga plats; Still bords! Det är nära nog en invigniogsfrukost vi skola äte L dag. , En invigning?S frågade la Pomme, förvånad öfver att höra en person som bott så länge i huset säga så. Ja, mitt kära barn. Ni äro de första tvåbenta varelser som satt era fötter hos mine penater. Penater, hvad är det för något, Arthur? Penater? det är den förträfflige herr Lenoirs husgudar. Kers! har han flere sådana? Förmig är en enda tillräcklig. Håll er till den, lilla Rosette; er är den enda godaX, svarade herr Lenoir skrettande, cHan har afsatt alla sina företrädare och insen beklagar sig deröfver.4t Beklagar du dig Adolphe?4 mumlade Arthur i örat på Adolphe. uJag! nej alldeles ickes Näväl! icke jag keller. (Forts.)