Aftonbladet – 15 mars 1867, sida 2

funnit att allt sådant var helt enkelt omöj. ligt, Alla husets hyresgäster berömde sig af att vara goda vänner med den teppre Hurrah. Men med und :ntag af sin husbonde, brydde sig Hurrah i sjelfva verket icke om eller igenkände öppet mer än tre personer, nemligen kaptenen, hr Lenoir och la Cigale, en välvilja, fom hos ett djur, så uppfyldt af känslan af sitt fysiska och mergaliska värde, endast visade sig derigenom att han lade sitt stora hufvud på deras axlar eller slickade deras händer under små gvällanden af belåtenhet. Hvarpå berodde detta företräde för dessa tre personer; ett företräde hvaröfver den gamle sergeanten, eljest så afundsjuk om sin bund, syntes helt lycklig? Ingen kunde förklara det, så mycket mindre som det vackta djuret af deska tre; ersoner, utom la Cigale, högst sällan såg kaptenen och hr Lenoir, Men pappa Pinson förklarade hemligheten med denna skämtsamma min, fom förlänade hans hårda och martialiska fysionomi en så egendomlig pregel. Det är med djuren på samma sätt som med qvinnornat4, sade han; de hafva sina nycker... det får man ieke förtänka dem.4 De nyfikne måste nöja sig med denna otillfredsställande förklaring. För ingenting i verlden skulle den gamle portvakten velat förändra en enda stafvelse i sitt svar, så ofta ban tillfrågades i detta ämne, I Pinson gisk ailtså fram för att klappa och släppa lös gin Hurrah, samt åt honom anförtro vården om sin loge. Den hederlige hunden visste fullko nligt väl hyad han hade t göra i händelse at behof. Han satte si ugnt på bakbenen liksom en sphinx och väntade.