Aftonbladet – 15 mars 1867, sida 2

mycket enkelt. Hurrah förstod icke ett ord franska; uppfödd låogt bort i Bretagne begrep han endast gaöliskan, det enda språk som hans husbonde talade. Besynnerligt, omöjligt, skall man invända. 4 Vi ha emellertid sett hästar, som icke lydt sina vårdare, med mindre desse talat tyska. Hurrah ansågs således för ett i alla afseenden utomordentligt djur, och en hundälskande engelsman hade gått ända derhän att bjuda tretusen francs för honom — en i sanning ganska artig summa för en stackars sate till portvakt! Men den gamle sergeantens hela svar på engelsmannens anbud bestod deruti att han vände honom ryggen. Då främlingen var enträgen, nöjde den andre sig med att under tystnad rycka på axlarne och peka på dörren. r : Ursinnig öfver denna motgång, sökte Albions son att stjäla bort hunden. Men detta slog ännn sämre ut. Om :jsergeanten, som hörde sin hunds rasande tjut och tjufvarnes rop om hjelp, skyndat dit i största hast, eå skulle lord Ryde och hans båda betjenter helt enkelt blifvit strypta. uppN af blygsel och förargelse reste lord Ryde till S:t Bernhard, i hopp att der komma bättre öfverens med de göda munkarne än med den tystlåtne portvakten och hans starka kamrat. Från denna stund återsåg man icke lorden; och dermed upphörde för alltid enleveringsförsöken och attentaterna mat det kloka djuret, med hvilket hvar och en sökte blifvå: god-Väls — 00. oa es Hunden lät dem hållas, men lydde endast sin hugbonde. Ingen sökte vider: förleda, förgifta eller stjäla burt hönöm; män håde