Aftonbladet – 14 mars 1867, sida 1

Ke RR WW ROSE ROT AME DV, ODVER Rysslands tidehvarf. Vi meddela bär en artikel ur den välbekanta af Katkoff redigerade ?Moskwa-Tidningen?, hvilken artikel väckt stor uppmärksamhet, och detta med skäl, emedan den rätt tydligt visar, hvilka förhoppningar Ryssland fäster vid den nuvarande orientaliska krisen, och hvilken stor vigt det tillmäter det så länge åtrådda arfvet efter ?den sjuke mannen?. Artikeln är af följande lydelse: Ett nytt tidehvarf gifver omsider genom säkra tecken sin ankomst tillkänna, och för 083 ryssar ha dessa förebådande tecken en alldeles särskild betydelse, ty den Por i hvilken vi nu skola inträda, blir i främsta rummet Rysslands tidehvarf. Det kallar till lif en ny verld som — dittills dömd att vara glömd och obemärkt — tåligt biuade, att också dess storhets dag skulle randas. Det är den grekisk-slaviska verlden, en på samma gång gammal och ny verld, och som representerar Europa lika väl som den latinsk-germaniska verlden, hvilken ända till vära dagar förblifvit lifvets och civilisationens enda arena. — Många århundraden af ringhet och väntan ha förrunnit, men nu nalkas upprättelsens ögonblick. Allt hvad hittills lemnats åt sitt öde oeh trampats under fötteroa, träder nu fram i dagens fulla jus och förbereder sig till lif och verkeamet. Det är otvifvelaktigt, att vi för närvarande befinna oss vid gryningen af den dag, då den grekisk-slaviska verlden skall intaga sin plats på lifvets och handlingens skådebana. Den nu lefvande generationen. skall bli vittne till stora förändringar, stora tilldragelser, stora verk. Orientaliska frågans lösning har blifvit en ebsolut. nödvändighet, som ej kan undanskjutas: eller fördröjas. genom något medel. Den kritiska stunden nalkas med snabba steg. De nationella krafter, som sedan så många århundraden euckat under samma tillstånd, hvari denna olyckedigra fråga ännu befinner sig, ha aftecknat sig inför oss i tydliga rag. Hvad oss ryssar angår, stå de händelser, som förberedas på Balkan-halfön, i samband med vår egen sak. Under det ramlande ottomaniska tyranniets ruiner urskiljas klart tre grupper, nemligen: den helleniska, den slaviska, den rumäniska, förbundna ej blott sinsemellan genom gemensamhet i religiös tro och genom sina historiska öden, utan ock med vårt folk, som med olösliga band är fästedt vid samma verld. Det är från östromerska kejsardömet och från grekiska kyrkan som Ryssland första gången mottog, jemte kristendomens ljus, en historisk tillvaro, och under sin historiag långa sekler har Ryssland alltid känt sig draget till detta sitt upphof, i hvilket det sett sin lifsprivcip, för hvars lycka och ära det ock betalt sin skatt af mödor, ansträngningar, lidanden och uppoffringar. Det är denna princip Ryssland har att tacka för sin storhet; det är i denna princips triumf Ryssland ser sin framtid, sin andliga påoyttfödelse och uppfyllelsen ef sin stora bestämmelse. Våra motståndare ha ansträngt sig att utesluta Ryssland från all delaktighet i den orientaliska frågans lösning. Sedan denna lösning blifvit oundviklig, ha de sökt utföra den oberoende af Ryssland, och till och med mot-dess vilja, i strid mot dess dyrbaraste intressen. Alla ansträngningar, alla ränker ha haft till syftemål att från Ryssland söndra och aflägena denna verld, som med 0s8s är så nära befryndad, som i sjelfva verket utgör ett enda helt med oss. En fruktlös uppgift, vanmäktiga bemödanden, ty sakerna gå alltid sin naturliga gång. Dä våra fiender, i sitt bemödande att inveckla oss i motsägelser, till en början skänkte Rumänien sgjelfständighet och togo det under sitt skydd, hoppades de förleda våra statsmän till ett falskt steg. Ryssland gick ej i snaran, och bar hvarken låtit sig sjelft lockas från sin väg eller någon ennan vinna försteget. Upprättandet af rumänernas oberoende blef för Ryssland en signal att yrka samma fördel för de öfriga kristna nationer, som äro turkiska väldet underkastade. I följd af Rumäniens befrielse resa sig serber och hulgarer, för att återfordra sitt oberoende, reser sig Hellas, detta land så dyrbart för hela menskligheten i allmänhet och för Ryssland isynnerhet. Och dessa nya stater, som uppväxai den förmörkade halfmåaens ställe, kunna ej finna någon garanti för sitt oberoende, annat än i ett innerligt förbund sinsemellan och med: oss. Om man gör rättvisa åt dessa folk, som så grymt pröfvats af olyckan, skall deraf den säkra verkan vinnas, att Europas politieka system äterföres på en bättre väg. När orientens kristna folks oberoende blifvit fullständigt erkändt, skell Ryssland visa sig i ett nytt ljus inför det öfriga Europa. Den grekisk-sleviska verldens restaurerande skall uppenbara krafter i ryska rikets sköte, hvilka hittills varit overksamma och dolda. Ryssland skall ej längre förblifva isoleradt i denna verld, det skall ej längre visa sig såsom en främmande makt i Europa. I stället för en aestick makt, en hemlighetsfull kraft — såsom det hittills tyckis vara — skall det bli en andlig makt, utan hvilken det latinsk-germaniska Europa utgör blott en ofulländad, bristfällig skapelse.?; I sammanhang med den nya riksdagsord