Aftonbladet – 13 mars 1867, sida 2

Adolphe Rvel, voro de båda studenter som bodde i femte våningen. Alla tre hade de tappert uthärdat nattens mödor och nöjen. Endast den unge Arthur var något osäker på sina ben; men, buru osäker ban än var, skulle hans friska och runda ansigte aldrig kunnat eftersträfva liljans poetiska hvithet. Äfven hans följeslagare tycktes snarare redo att begifva sig bort på bal än komma hem derilrån. Nåväl, min vackra trubadur?, sade Adolphe skrattande, ännu en sista gång handen i fickan och betala den här hedertmannen, som icke begär bättre än att få åka hem och lägga sig.? Återigen !? brummade den vnge manoen. ?Huru? återigen ?? frågade kusken. , Jag har redan betalt dig åtminstone tio gånger i natt.? Hvad behagas, herre? Har ni betalt mig?? Om det inte var du, så var det din bror.? ?Jag har ingen sådan.? Eller någon af dina slägtingar?, inföll Adolphe skrattande i det han betalade körsvennen, som icke upptog saken såsom skämt, ?Mycken tack, herre, sade han och stoppade ned de rundliga driekspenningarne; ?jag tycker mera om er första betalning än er kamrats elfte.? Han satte sig derpå åter upp på kuskbocken och smällde på sina hästar, såsom en person hvilken erfar behofvet att få sofva; och vagnen som kommit dit i smått traf, aflägsnade sig i galopp. YDer ser man hur det är, mumlade den yngste af de båda männen, ?om man icke beta!ar kusken, så flyga hans hästar som vinden.? Nog nu, Arthur?, skrek la Pomme honom i örat, ?man kan höra er, och det kunde skada er framtid. Goddag, pappa