Aftonbladet – 13 mars 1867, sida 2

honom. Han lefde alldeles ensam i sin loge, Aldrig hade någon hört honom tala hvarken om sina barn eller familjen Lestang. Utom vid några sällsynta eg uret då Cigele intog hans plats, satt han beständigt i en gammal läderklädd länstol framför ett bord, hvarpå lågo två volymer, nötta och illa medfarna, men som han omsorgsfullt instoppade i sina fodral, då ban slutat att läsa dem. Vår man borde känna dessa båda böcker till punkt och pricka. Den ena var en samling af stora armens bullctiner; den andra var en krönika öfver familjerna Dinan, Kerouartz de Lestang, skrifven till slutet af adertonde seklet af dom Nicolas, en premonstratensermunk, som; varit den siste allmoseutdelaren på slottet Kerouartz. Någon gång under loppet af en lång vinterafton förvånades invånarne i huset vid gatan Astorg, att höra pappa Piason sjunga, De mest nyfikna gingo ned, lyssnade och sökte uppfatta innehållet af hans. sång; men förgäfves, äfven den skickligaste kom dervid till korta. Herv6 reciterade på gaöliska språket en gammal ballad, kaliad: Gwenchlans spådom. Och den gamle soldaten hade den besynnerliga idön att aldrig sjunga mer än en vers och beständigt densamma, med en hånande och. vild röst, som framkallade en frossa i hans åhörares hjertan, ehuru de icke förstodo ett enda ord. 52 här det ungefärliga innehållet af denna vers. Då solen sjunker, då hafvet drager sig tillbaka, sjunger jag på tröskeln till min dörr. Jag sjöng då jag var ung; och jag sjunger ännu sedan jag blifvit gammal. Jag sjunger om natten, jag sjunger om dagen. ch likväl är jag ständigt sorgsen! Om jag går med nedlutadt hufvud, om jag är beöfvad, så är det icke utan skäl. Jag är