Aftonbladet – 13 mars 1867, sida 2

sarens egen hand — föredrog han attstanna qvar i Paris. En ädel främling, major Karl BSchinner, intresserade sig för honom och erbjöd: honom en portvaktsbefattning. Hervå antog tillbudet. Under den långa perioden af kejsardömets krig gjorde slumpen att han icke en enda gång sammanträffade med sina söner, som tjenade i andra armkårer än han sjelf. De tre Kergratz råkades icke förr än under restaurationen. I afseende å affären med hertigen af Dinan var det sergeanten, som eggade kaptenen och bataljonschefen att öppna elden och underhålla den olyckliga rättegången. Sönerna lydde; det blef deras undergång. Men fadern visade ingen rörelse öfver de båda officerarnes degradering och yttrade endast till dem: Kergratz har gjort sin pligt.4 Man tillät honom att för sista gången omfamna dem i fängelset. Han gick dit, hade ett långt samtal med dem, välsignade och kysste dem, samt såg dem med torra ögon begifva sig i en landsflykt, som skulle bli evig. Han var en sann typ af den bretagniska karakteren, envis och trogen till och med på andra sidan grafven. Sergeant Hervå, eller pappa Pineon, såsom han vanligen kallades, var lång, mager och.torr samt kraftfullt byggd, och försedd med en bred panna, der troheten stod skrifven med stora bokstäfver. Hans näsa, som böjde sig ned öfver ett par gråa mustascher, förlänade bonom en aflägsen likhet med en roffågel. Lugn och tystlåten, visade han sig aldrig utan en svartnad pipa med mikroskopiskt munstycke instucken i den ena mungipan. Alla hyresgästerna älskade och vördade