Aftonbladet – 12 mars 1867, sida 3

ij Å haft skolskensdagar, d. v. 8. när vi haft till husbehof af medlen för vårt arbete, så hafva vi kännt oss hågade att läta solen skina öfver hela verlden och icke behållit den för oss sjelfva på laboratoriet. Så hafva vi flyttat våra experimenter ur laboratoriet ut i föreläsningssalen. På detta sätt blifva studierna, efter vår tanka, hvad de böra vara, gemensamma för lärare och lärjungar och professorn är dervid blott den förste studenten. På detta sätt hålles lärjungarnes intresse vid makt, deras sjelfständiga omdöme skärpes och framförallt vänja de sig derigenom vid naturforskningens strängt kritiska metod. Den dogmatiska framställningen deremot bryter udden af det för all forskning så helsosamma tviflet och förvandlar läraren till en bok. Fördomen kunde då lika gerna tagas ur bokhyllan som ur katedern. Denna sednare metod föder examensläsning, den förra deremot verkliga studier. Den metod, som jag här föreslagit säsom den rätta och äfven vid min undervisning användt — anser jag såsom den lämpligaste för våra förhållanden med afseende dels på våra materiella resurser, dels på statuternas bestämmelser och dels på studenternas skaplynne. 1y vid Upsala universitet har det länge vnrit en vana hos e unga läkarämnena, att mindre tänka på examen än på förvorfvande af kunskaper. Det är emellertid klart, att man vid tilllämpningen af denna metod icke kan undgå att använda vivisektioner. Man skulle nu kunna anmärka, att jaz In0g mycket uppehållit mig vid redogörelsen. för undervisningsmetoderna på olika ställen och särskildt i Upsala, hvilket icke egentligen hörde till ämnet. Men det är tydligt, att jag dertill varit nödsakad för att visa motiverna till de åtgärder, för hvilka jag blifvit klandrad. Man har nem ligen förebrått mig, att jag anställer vivisektioner förnämligast ?af begär att likna tyskarne? och man har klandrat, att jag gör det på mina offentliga föreläsningar. Hvad det förra beträffar, så skulle jag gerna vilja likna tyskarre i deras grundlighet och ihärdighet i sina forskningar; men huru nu än detta begär må hafva visat sig i mina gerningar, icke kan det vara i min undervisningsmetod, hvilken lika mycket kunnat beskyllas för franska tendenser. Att jag emellertid utfört vivisektioner offentligen på lärosalen bevisar åtminstone renheten i motiver och ett godt samvete; ty den insändare, som gjort mig förebråelser derför, lärer väl sjelf bäst veta, att när man af dåliga motiver och följaktligen med ondt samvete begär en oriktig handling, man antingen söker dölja sin onda gerning eller ock sig sjelf. Jag har icke sökt dölja mina vivisektioner emedan jag visste att motivet var godt och jag derför icke trodde dem varå onda gerningar. Jag har ej heller gömt mig sjelf undan, utan erkänner nu offentligen. att mig allena tillkommer skammen eller äran — hviiketdera det nu till sist mände blifva — att hafva infört bruket af vivisektioner vid den offentliga undervisvingen å lärosalarne i vårt land. Jeg vill nemligen icke rakna de enstaka fall, som undantagsvi någon gång förut förekommit på våra anatomisalar; ty i sådant fall skulle nog vii-ektionernas anor i vårt land kunna räkDös ganska långt tillbaka. Såvidt mig är bekant, så var den vivisektion, hvilken Olof Rudbeck för omkring 200 år sedan inför drottning Chris ina och hennes följe anställde å ett svin i kupolen öfver Gustavianum i psala den första, som blifvit utförd i Sverge. Skulle jag deruti hafva misstagit mig, så vill jag icke hålla mycket derpå. Den enda af de metoder för undervisningen vi nu anfört, vid hvilken planscher ensamt skulle vara fullt tillräckliga hjelpmedel, är den strängt dogmatiska. Men denna är ock, såsom vi visat, den sämsta och isin rent typiska form, om den användes ensam, alldeles oduglig för universitetet. Detta hindrar icke att man vid hvarje metod kan och bör använda planscher, men alltid såsom ett nödfallsmedel eller ett hjelpmedel bredvid verkligheten för att på alla sätt söka försinnliga och åskådlig öra processerna. Men vända vi oss slutligen till den vetenskaplizca forskningen i egentlig mening, den som har till syfte att i kritikens skärseld sofra en vunnen erfarenhet eller uppdaga nya vetenskapliga sanningar — hvilket eländigt hjelpmedel äro icke då de förträffligaste planscher! Hur vill man att forskaren skall kunna nöja sig dermed? Det är ett kolossalt missförstånd om naturforskningens rätta anda om hvilken Bernard på ett ställe yttrar följande: ?I sanning! denna lefvande törst efter kunskap är i grunden det enda, som drifver forskaren framåt, och denna kunskap som han griper efter, men som dock alltid flyr för honom, är på en gång hans qval och hans lycka. Den som icke känner det obekantas qval kan icke fatta upptäcktens glädje, som dock helt visst I. är den största en menniska kan hafva. Men, förunderligt nog! denna glädje försvinner, så enart den är pjuten; den är som en ljungeld, vid hvars ljus vi skymta nya synkretsar som locka värt kunskapsbegär med ännu större kraft, och deraf kommer det sig att il vetenskapen det bekanta mistersnartsin glans, medan det obekanta alltid är fullt af lockelser. Derför se vi att verkligt stora och framstående män aldrig äro nöjda med hvad de redan uppnått, utan alltid trakta efter ny verksamhet. Denna för alla forskare välbekanta känsla b.agte Priesiley att säga, att en gjord upptäckt blott visar oss, huru många som änpu återstå oss att göra och . som lät Pascal nedskrifva sin något paradoxa men dock sanna sats: nous ne cherchons jamais les choses, mais la recherche l: des cboses. Det är senningen, som ensam l: intresserar oss, och när vi alltid söka efter: den, så ligger grunden härtill deruti, attli vi aldrig känna oss tillfredsställda med detl: som vi redan funnit. Det kunde således: tyckas att hela vår sträfvan blott vore ettll Sisyphusarbete; men detta är dock icke all-11 deles händelsen, ty om forskaren än ickell når hela sanningen, så finner han dock ide-l bgen nya biter af densamma och dessa bi. ln ter af den allmänna sanningen utgöra vetenskapen.? Naturforskaren utsätter sig för1 alla jordens, luftens och bafvets faror ochli sätter med glädje sitt lif på spel för attl; finna en liten bit af denna kostliga sanning. 1 Och hvem är nu den, som, när den hungrige 1 beder honom om bröd, i stället vill gifvali honom en sten? Skulle vi hafva bjerta attls stänga in nordpolsfararen på hans kammaret vid en jordglob eller en karta i stället för ; att aifna hanar olann anh unraviant nah fer