ro ritade och ganska lätta att igenkänna som falska. Brefhemligheten I Frankrike. De båda interpel!ationer, som inom franska lagstiftande kåren hittills tillåtits, ha gifvit anledning till tifliga debatter, för hvilka tidningarne meddela långa redogörelser. Den första af dessa interpellationer väcktes ef hrr Eugåne Pelletan och Ernest Picard och rörde kejserliga poststyrelsen, som tagit sig före att violera brefhemligheten för att kunna få fatt på de bref, innehållande grefvens af Chambord bekanta skrifvelse; hvilka sades i mängd blilvit spridda öfver landet. Den andra rörde de af kejsaren företagna modifikation-rna i dekretet af d. 24 Nov. 1860, rörande undertryckandet af svarsadressen på irontalet och dennas ersättande med interpeliationsrätten. Det var statsministern hr Rouhers tal i den sednare frågan, som framkallade hr Girardins artikel i hans tidning Libertå, för hvilken han åtelades och fälldes till 5000 francs i böter. Vi medde!a här nedan ett utdrag ur debattea rörande cen första interpellationen för att gifva våra läsare ett begrepp om de häftiga anfall oppositionspar iet gjorde mot regeringen i generalpostdirektören hr Vandals person. Han utnämndes till regeringens kommissarie för att få tillfälle att besvara interpellationernas anmärkningar. Elden öppnades af Hr Kugene Pelletan. När i lagstiftande kårens möte den 21 Juni 1865 en medlem ställde denna fråga till generalpostdirektören: Om polisprefekten skulle uppfordra er att utlemna bref, som anförtrotts åt er förvaltningsmyndighet, innan domstolen derom afkunnat sitt beslut, skulle ni samtycka dertill?, svarade generalpostdirektören med en värme, som hedrade honom: nej! Denna energiska protest, dewta ord från hans samvete bevisade, att han insåg vigten af sina pligter och att han var fast besluten att upptylla dem. Jag anser mig derför ej böra på honom välta hela ansvaret för det han brutit sitt ord, ty han måste naturligtvis tillhöra sällskapet med begränsad ansvarighet?. (Skratt.) När han derför utfärdade cirkuläret ill posttjenstemännen om att lägga embargo på alla bref, som tycktes innehålla grefvens af Chambord skrifvelse, blef allmänna meningen slagen med häpnad och det var för att bereda regeringen tillfälle att lugna oron i landet, som vi framställde interpellationen. I den punkten äro vi alla ense, att brefhemligheten är lika helig som biktens hemlighet. Lagen vill att det enskilda lifvet skall vara omgärdadt af en fast mur; under alla styrelser har brefhemligheten i värt ädla Frankrike alltid betraktas säsom landets andra religion; under ancien regime tilläto ej de parlamenter, som i brottmål, medgåfvv att tortyren finge användas för att 1å fram sanningen, att ett bref, om kommit i postverkets hand, fick användas som juridiskt bevis. Konstituerande församlingen, som fått dessa principer i arf, hade mer än en gang tillfälle att lägga i dagen sin vördnad för brethemligheten. Det är onödigt att citera Mirabeaus beundransvärda tal. Det är tillräckligt att påminna derom, att i det ögonblick Ludvig XVI flydde till Varennes och man i Tuilerierna kommit öfver bref, hvilka öfverlemnats till konstituerande församlingen, afslog hon deras uppläsande och beslöt att de skulle afsändas till adressaterna. Under de hundrade dagarne trodde prefekterna sig böra, för den allmänna säkerheteng skull, öppna bref som lemnats på posten. Inri kesministern, den illustre Carnot, utfärdade med anledning häraf ett cirkulär, som borde inristas med guldbokstäfver på frontonen till det nya posthus, som man ämnar uppbygga. Under Ludvig Filips tid publicerades på andra sidan gränsen en usel smädeskrift rörande konungens enkilda lif. Paketer, innehållande smädeskriften, infördes i Frankrike och kommo till posthuset i Lille. Prefekten ville taga paketerna, men postdirektören nekade att utlemna dem. En konflikt uppstod och ministerkonseljen förklarade att postdirektören handlat rätt då han afslagit att utlemna dessa paketer, som anförtrotts åt hans redlighet. Under republikens tid blef en karl arresterad till följd af uppträdena den 15 Maj, såsom misstänkt för delaktighet i uppror och anfall på regeringen. Från sitt fängelse skickade karlen ett bref till konung Je:öme Napoleon. Brefvet öfverlemnades försegladt till exekutivkommissionen, som beslöt att brefvet skulle sändas till polisprefexten, med befallning att låta det afgå till adressaten. Men andra tider ha kommit. Kassationsdumstolen afkunnar ett beslut, hvarigenom polisprefekten i Paris och prefekterna i departementerna tilläggas ransakningsdomares makt och myndignet. Det der kallas för jurisprudens och för den måste man böja sig. Saken — det är så man behagat kalla manifestet — var af så föga vigt, säger man; och ändå har man trakasserat hela korrespoadensen i Frankrike! Markis de Pire. Hvarför fördröjde ni 1848 afsändandet af alla poster? Presidenten grefve Walewski. Var god och ej afbryt; i en diskussion, så vigtig som denna, vore det önskligt att talarne icke blefve afbrutna. Hr Pelletan. Här börjar den alivarsamma sidan af saken. Brefven ha blifvit qvarhällna af postmästarne och postmästarinnorna och dessa äro väl ej domare? Kan prefekien, sedan han vlifvit gjord till öfverdomare, i sin tur göra postmästare och postmästarinnor till ransakningsdomare? Hur skulle eljest dessa posttienstemän kunnat utföra de befallningar, som blifvit dem sifna? Jo, säger man, genom att undersöka yitre tecken på de ät postverket anförtrodda brefven. Har man således förlänat dem den magnetiska förmågan hos somnambulen, som läser tvärs igenom brefkuvertet? (Skratt.) Hur många bref .ha på detta sätt blitvit ansedda som misstänkta och skickade till centralbyrån i Paris? Tio tusen? Femton tusen? Vi måste ha reda på antalet. Men i centralbyrån då, hvem har der öppnat dessa bref? Det behöfs en personal, man måste ha i ordning en riktig byrå, för att kunna utföra dessa vackra kejsarsnitt. (Skrattsalfvor.) När brefven öppnats, hvem har läst dem? En ransäkningsdomare, polisprefekten? Nej, underordnade posttjenstemän, som således kunna i ränga i de mest intima hemligheter!