batalj. Förgäfves sökte man efter hans lik; man kunde icke återfinna det. Lefde grefve de Lestang ännu? eller hade han stupat? : Alla de ef!erforskningar, som sedan anställdes af Hervå Kergratz. förblefvo fruktlösa. De enda upplysningar man Jyckades erhålla voro att grefven, just i det ögonblick då striden var som hetast, häftigt angripit de blå i spetsen för sina bönder. Kringrända af en kavslleriafdelning, som anföll dem i ryggen, försvarade sig vende rna som lejon, men blott nägra få uta! dem lyckades slå sig igenom och dessa återkommo utan sin anförare. Man tog inga fångar den dagen. De blå angrepo chonuanerna, och chouanerna ned höggo de blå. Och likväl kunde man icke återfinna liket ef grefve de Lestang, som man sett störta sig midt i striden med sabeln i ena cch pistolen i andra handen, Detta försvinnande midt på ljusa dagen blef för alltid en outredd, Oförklarlig händelse, en gåta hvartill endast de fallne kämparne egde nyckeln. Länge talade man derom, men småningom glömdes det, liksom allt annat förglömmes. Två år förflöto. En natt blef slottet Kergratz öfverrumpladt och stucket i brand af en kolonn som kommenderades af en utaf grefvens fordoa underhafvande, numera öfverste Mace. Han hade öfvergått till de blå, icke för att försvara eller tjena sitt land, utan endast af ärelystnad och girighet. Den dag då hen fick plundra, bestjäla och mörda sina fordna herrar, var en glädjedag för denne usling. Iisom det alltid plägar inträffa i dylika fall gick denne renegat, ; sin ifver att visa prof på patriotism, vida lävgre än de sanna patrioterna. Hän visade ev säden vildhet