Den äldste utaf dem, Hyon Kergratz, var redan gift och fader till ett par tvillin: ar som änpu lågo i vaggan. De båda andra, Alain och Hyon, den ena sexton och den ndra sjutton år, voro ett par äkta bretagnare, dj rfva och beslutsamma, och på tio mils omkrets fanns ingen som kunde täfla med dem i:råga om snabb löpning, brottning och vildsvinsjagt. Med grefvens samtycke ingingo de år 1792 såsom frivilliga i republikens armåer; hvarefter man förlorade dem ur--sigte. Vid denna tid visste man väl hvarifrår man kom, men man var alltid okunnig om hvart man gick och när man kom tillbaka. Grefve de Lestang ingick, såsom i förut nämnt, i Vendernas leder och kom icke i tillfälle att återkalla de båda ynglingarne Kergratz, hvilka sades hafva gått öfver gränsen och kämpa långt ifrån hemmet. Sålunda inträffade att de på sin fordne herreg befallning och genom hans misstag en vacker dag funna sig tjena bland hans iender. , Aftonen före den dag, då Cathelineau beslöt att med vendgarmen marschera mot Nantes, bade grefven etthemligt samtal med Herv6. Följdea af detta ceamtal var att Hervå lemnade sin dibroder och drog sig illbaka till slottet Krouartz, nära Duan. ler grefvinnan de Lestang bodde med sin snappt två år gamla son Raoul och sin dot er Jeanne, som ännu låg i vaggan. Man känner huru Vendeerna blefvo till. illbakaslagna och förföljda med värja och vajonett efter deras anfall på Nantes. Catheineau stupade på slagfältet, och ett stort vg af hans officerare följde honom i döen, Bland dessa officerare äfv n grefve dej sestang, som aldrig blef synlig efter denn