Aftonbladet – 9 mars 1867, sida 3

n Konuogariket Sverge är ett stort, vidlyf e I tigt land, beläget vid Östersjön, Botnickt -J och Finska hafven, och sträcker sig äfvei 1) med en smal arm eller spets mellan Dan p mark och Norge, ända till Vesterhalvet, til a Iden ort, der slottet Elfsborg och stader 1 Nya Lödöse ligga. Det delas vu för tider -1i tolf furstendömen och tolf grefskep ,J— — — De sa länder ligga nästan midtfö I norden, hvarföre ocksä der råder en stark -loch lång vinter, som tidigt börjar, så at I gemenligen i Oktober vattnen stanna och I frysa, hvilket räcker ända till April. Och Jehuruväl jorden om vintern nästan hela ti fden ör betäckt med snö, skadar detta likväl -licke frukterna och säden, utan jorden likJsom gödes deraf, och så snart snön går bort, ser man huru gräset snart kommer fram, Nätterna äro vintertiden, isynnerhet omkring Lucia, nitton, och dagarne blott fem timmar länga; deremot äro nätterna omkring Johannes dess kortare, och dagen så mycket längre, och kan man vid denna tid nästan hela natten räkna penningar. Detta land har många sjöar och elfvar, som äro öfver måttan fiskrika, äfven många berg och skogar, i hvilka finnas allehanda vildt, såsom björnar, vargar, loar, elgar, råddjur, räfvar, filfrasar, mårdar, zoblar, ekorrar, harar 0. s. v. Hararne blifva om vintern hvita, och om seommaren åter grå. Detta lands förnämsta sjöar äro tre. Den första är Venern, som ligger i Westergötland och bildar många öar, och ehuru i den samma falla många elfvar från de svenska och norska bergen, hafva de likväl alla blott ett enda utflöde i hafvet, som brusar så vildt, att man kan höra det på fyra eller fem tyska mils håll, hvarföre det ock kallas Trollhättan, det är djelfvulshufvudet. Den andra är Vettern, i Östergötland, den tredje är Mälaren, som vid Stockholm faller ut i hafvet. Eljest finnas många andra sjöar, såsom Hjelmaren i Södermanland, som är nio mil lång och en mil bred, vidare Pajana (?) och ännu andra, hvilkas namn äro mig obekanta. Men emedan detta land äfven har en stor boskapsskötsel och ståtliga bergverk och grufvor, men som blott lemna koppar, bly och jern, enär guldoch silfverbergverken nu för tiden nästan alldeles nedläggas, så äro de förnämsta varor, som man utför ur landet, koppar, bly, jern, talj, oxhudar, allahanda rökverk och torra och saltade fisker, såsom sill, lax, ål och strömming, som är en fet sill, men liten. Annars är detta land till sin storlek icke synnerligen folkrikt, och byarne stå icke så tätt, då i gemena hvar bonde bor afskildt på sin gård. Och om vid pass fyra eller fem bondgårdar stå till samman, så anses det för en stor by, bondeby benämnd. Men emedan bönderna också äro ett stånd ilandet, finner man bland dem hyfsade menniskor, som lefva snyggt och väl i sina hus. Om man reser i landet, finner man inga värdshus på vägen, utan man tager in hos bönder eller prester, som dela mat och dryck med sig, så mycket huset förmår, understundom för intet, när man träffar rika menniskor, ell:r åtminstone för en temligen billig penning. Vid bordet intaga värden och värdinnan högsätet, som de kalla det, och då någon vill taga detta af dem, får han icke räkna på något godt mottagande. Deras hus äro låga och stugorna gå ända intill taken, då de vanligen blott hafva ett fönster och dagern infaller uppifrån, och sällan träffas ett fönster på sidorna. Taken äro betäckta med bräder, som de belägga med näfver, hvaruppå de hälla jord. De bruka inga kakelugnar, utan hafva endast kaminer och spislar i sina stugor. Vintertiden pläga de sofva i stugorna och det betyder lika mycket om der äro främmande eller gårdsfolk, man eller qvinna. Qvinfolken äro mycket språksamma och till och med förtroliga, äfven med utländningar. Deras arbete är koka, baka bröd, brygga öl, slagta, bränna brännvin och spinna, emedan man der icke finner något särskildt bagareeller bryggarekår. När de bada, så män och qvinnor om hvaraåndra i en stuga, hvilket ock är bruket i de tyska sjöstäderna. Adeln i landet är något slät, men hvadj: som finnes af förnäma och gamla hus, kalla sig nu i gemen herrar. De hafva af ålder cke haft något tilloav.n, utan hvar och en var i dess ställe fört sin faders dopnamn; nen för några år sedan hafva de börjat att vilda tillnamn och kalla sig vanligtvis efter let, som de föra i vapnen. Folket äri allnänhet speisfundigt, listigt och misstänkamt; ingen tror den andra och äro mycket allna för fylleri. Och emedan vinet der är lyrt, hjelpa de sig med brännvin och öl, wvilket de brygga af korn; Och emedan de cke hafva någon synnerlig humleodling, tan humle merendels föres till dem öfver afvet, bruka de, vär humlen är dyr, brygga ned malört eller en ört, som de kalla pors, ch som gör hufvudet mycket fullt.? venska konungar och deras tidehvarf. En samling fotografier af M. Josephson: 16— 20 häftet. (Sthm 1866.) Vi ba redan åtskilliga gånger haft nöjet tt fästa den bildade allmänhetens uppnärksamhet på detta. intressanta porträtterk, hittills det enda i sitt slag i vårt land; ch vi kunna nu omnämne dess afslutande. Jet sista häftet åtföljes af två ark text, nnehållande, utom ett kort förord, i hvil et utgifvaren redogör för planen och utföandet, register öfver de intagna personerna ch noggrann uppgift på alla för verket egagnade originalporträtt samt en biogrask förteckning öfver de konstnärer, hvilka nålat eller graverat de meddelade. porträten. Dessa båda förteckningar underlätta etydligt verkets begagnande, och man är tgifvaren tack skyldig, för de. han gratis emnar denna aldrig utlofvade hjelpreda. I ikhet med arbetets föregående häften erjuda äfven dessa alla vänner af vår histoia och vår äldre konst rika tillfällen till jutning och undervisning ; och den fullkomga förnyelse af framstående svenskars porrätt, som utgifvaren med detta verk begynnt, ir i denna dess sednaste afdelning sina anske intregsantaste hidraos. Vi skåda här Örn AV ms Oo -—— M AB Fr he -—-OD M Dm FÖöRn Ar