. Ev LP FP CMM KH Ev RR 4 högtider instiftat. Det är mig i allmänhet icke kärt att indraga Jesu namn uti en diskussion sådan som denna; men jag finner mig nu dertill nödsakad. Jag vill anmärka, att man i allmänhet gjorde väl om man i alla de frågor, för hvilkas bedömande man vill söka stöd i de fyra evangelierna, icke endast fäste sig vid de förekom mande ord och satser, utan likasom till en förklaring till dessa satser äfven såge uppå Jesu personlighet, hans exempel, hans lif, hans sätt han lärde. Men fäster man dervid tillbörligt afseende, så blir hans exempel lika förbindande som hans ord. Nu har dock han i afseende på sabbater och högtider, som sagdt, intet bud-gifvit; men, såvidt vi veta, firade han med största Togsrannhet de högtider, som funnos bland hans folk; han förbjöd ingen af dem, utan han var hvar dag utaf högtiden uti templet och lärde. Således finnes, enligt min uppfattning, hos honom intet stöd att framleta emot de förevarande dagarnes helighållande. Man har vidare citera några ord af Paulus. deri han varnar för skiljande mellan dagar och dagar; men en hvar som med uppmärksamhet läst och satt sig in i Pauli lära, vet att dessa ord hafva ensamt tillämpning på den omstän. digheten, att fråga hade uppstått, huruvida de från hedendomen till kristendom omvände skulle bindas under det judiska ceremonialtvånget i afseende på sin gudstjenst; för öfrigt säger ju aposteln, säsom ock här anfördt blifvit i sammanhang med det citerade, att den som skiljer mellan dagar, han gör det Herranom. Slutligen har man citerat reformatorerna och deras, särdeles Luthers ifver emot de i den katolska kyrkan förekommande många helgedagarne. Hvar och en, som rättvist vill urskilja och döma, vet dock, att det icke var emot många tillfällen till ordets, evangelii predikande, hörande och begagnande, som den store reformatorn ifrade, utan det var emot dagars firande till helgonens ära, hvarigenom ibland folket uppkom en sådan förvirring i de religiösa begreppen, att helgonen slutligen dyrkades mer än Gud: men ingen lärer väl vilja kalla de nu ifrågavarande helgdagarne för helgondagar. Här har visserligen blifvit sagdt, att jungfru Marix bebådelsedag vore en fest till jungfruns ära, så är dock icke förhållandet; det är fastmer en dag, på hvilken till Kristi ära predikas öfver den första punkten i vår 2:dra trosartikel. Likaledes har an nandag jul blifvit kallad för en helgondag, derför att den bär Stefani namn i kalendern; men man behöfver blott slå upp evangeliiboken, för att se att evangelii-texten för den dagen har ingen beröring meua Stefanus, ehuruväl till hans, såsom det första blodsvittnets, minne episteltexten läses. Likasom jag således icke finner något spår eller tillstymmelse till helgonadyrkan i dessa dagars helighållande, så finner jag det icke heller fullt rättvist att för deras indragande anföra Luthers auktoritet; ty aldrig har den store mannen sagt, att det någonsin blefve för mycket af offentliga tillfällen till Guds ords begagnande. Man har ock ifrågasatt huru annandagarne på de tre stora kyrkofesterna uppkommit i den kristna kyrkan. Och den förste värde talaren har till och med förklarat deras uppkomst hafva haft sin grund uti förhållanden, som vid tidräkningen inträffat. Jag bekänner, att jag icke kan säga när och huru de uppkommit, men jag tror att man, utan all lärd apparat, kan helt enkelt förklara deras uppkomst uti en naturlig böjelse att fira de trenne stora vår herres åminnelsefester med någon större sollennitet än de hvar sjunde dag återkommande söndagarne. Och jag förklarar mig öfvertygad att ännu samma känsla fortlefver bland folket. så varm, att om än en lag kunde utkomma, sådan såsom den föreslagna. så skulle kyrkorna hållas öppna, folk samlas dit och gudstjenst firas ändå på dessa dagar i alla Sverges landsändar. För öfrigt har jag af den förda diskussionen fått det intryck, att meningen med förändringen innerst är den, att till arbete på dessa dagar kunna drifva den stora delen af svenska folket, som lefver af sina händers arbete. Man har visserligen sagt, att frihet kunde ju ändå gifvas till gudstjensters besökande, men då arbetsgifvaren finge full laglig rätt att till sina arbetare, om de önskade bivista gudstjenst, säga: Nej! i dag skolen i gå till mina åkerfält, i mina fabriker; så är lätt insedt, hur stor den verkliga friheten i detta fall blefve för vår egentliga arbetsklass. Slutligen har motionären påpekat, hurusom genom dessa sex helgedagars indragning, tid till vapenöfningar skulle beredas för det nya landtförsvar, som skall organiseras. Det må se så ut! Men tror motionären, att kraft och duglighet till fosterlandets försvar så uteslutande beror på exercis, att man för den skull bör inknappa på tillfällena att höra och behjerta Guds att i alla förhållanden lefvande återgifva hvad. ord och i dess ljus uppfatta och med dess kraft I stärka sig till fullgörande af lifvets pligter, såsom familjemedlem och medborgare, så fruktar jag, att han gör ett misstag; jag menar annars, att den svenska fosterlandskärleken och hjeltemodet skurit sina skönaste lagrar i de tider, då Sverges folk tog det budet: Israels folk håll dina högtider på fullt allvar och då våra hjeltekonungar, i spetsen för sina armåer, böjde knä på slagfälten och sjöngo psalmer nätterna före bataljerna. — Jag yrkar bifall till utskottets betänkande. Hrr Östman, Magnus Svensson, Hedengren och Kolmodin yttrade sig mot motionen. Hr Rondbäck sökte att på historisk väg visa, det söndagen och andra helgdagar firats af de första kristna församlingarne samt erinrade, att oaktadt engelsmännen med stor noggrannhet iakttogo sabbathens helgd och afhöllo sig från allt arbete, hade de icke derför blifvit fattigare. Hr Nils Anderson från Wermland instämde i det slut, hvartill hr Siljeström kommit, och vore deraf hans ståndpunkt till frågan klar. Frih. Ablströmer respekterade deras känsla som motsatt sig motionen, men ansåg dock, att en och annan af helgdagarne kunnat borttagas. Med återremiss vunnes ingenting, hvadan talaren föreslog, att kammaren skulle lägga utlåtandet till handlingarne med förklaring att den läte vid utskottets afstyrkande bero. Hr Per Nilsson i Espö instämde med motionären och fästade uppmärksamheten derpå, att det alltid och öfverallt berott på lagstiftningen att bestämma hvilka dagar, som borde såsom helgdagar firas. Man kunde för öfrigt lemna dem, som det ville, frihet att såsom helgdagar fia dessa dagar; men tvånget borde bortagas. I ett afseende skilde han sig från motionären, i det han nemligen önskade att midsommardagen skulle vara en festdag, men icke på samma sätt som motionären, hvilken velat borttaga gudstjensten på den dagen, emedan den icke vore en verklig högtidsdag för folket utan gudstjenst. Man borde så ställa till, att den som ville, kunde fira denna högtidsdag i den herrliga naturen, och för den som ville fira den i kyrkan skulle inga hinder deremot uppställas. Hr Siljeström: Det är icke ovanligt att, då förslag väckas till ändring i gällande kyrko ordning, de som förorda dylika förslag beskyllas för att vara motståndare eller rentaf hysa fiendskap mot religionen, men oväntadt var det i sanning att höra något dylikt imsinueras af en så upplyst medlem af svenska statskyrkan som den, hvilken nyss yttrat sig; och något annat har man svärt att underförstå då han med nog mycken pathos uttalt sig mot syftet af motionärens framställningar och såsom en slags motsats härtill framkallat minnet af våra hädangångna stora konungar och deras varma nit för religionen. Ej mindre oväntadt var det ock att höra det han, såsom föröfrigt i dylika fall visat sig ej är ovanligt, velat begagna den utvägen att, om möjligt göra förslagets anhängare förhatliga genom suppositioner, egnade att kasta skugga derpå, såsom t. ex. den att arbetsgifvarne skulle endast kunna vilja trycka sina arbetare och tjenåre med arbete, men visst icke vilja medgifva dem att få till religiös uppbyggelse använda någon tid, som möjligen icke genom ovilkorlig lag vore dertill anslagen; — vidare, att syftemälet med motionen endast och allenast skulle vara att erhålla ekonomisk och materiel vinst; och slutligen att man. tligen afsåge att vi 6 re nn nn — I