RIKSDAGEN Andra kammaren. Öfverliggningen om indragning af åtskilliga helgdagar. (Slut från gårdagsbl.) Hr Grafström förundrade sig icke, att motionen mötte motstånd, då den skulle bedömas af personer, som, utan att hafva tänkt öfver ämnet, vuxit upp i en mot motionen stridande åsigt, och hvilkas känsla till följd af vanans makt fann dess syfte motbjudande. Men när förståndet fått verka på känslan, skulle denna fråga såsom så många andra nog vinna framgång. Hrr Jonas Jonasson och O. B. Olsson talade emot motionen, och br Ockliud sökte vederlägga hr Siljeströms bevisning. Mera utförligt yttrade sig dock i detta hänseende Hr Lithner. Då det icke lärer kunna väntas att en prest inom kammaren skall utan att yttra sin åsigt låta förevarande fråga afgöras, hoppas jag att få taga i anspråk kammarens välvilliga uppmärksamhet för en stund. Jag vill börja med den förklaring, att jag för min del ingalunda betraktar den sak, som är i fråga, så, att jag anser kristendomen eller den Lutherska kyrkan komma att stå eller falla med eller utan de ifrågasatta helgdagarnes imdragning. Men jag har den öfvertygelse, som jag genom vågon aktgifvelse på historiens vittnesbörd inhemtat, att man i fråga om religiösa eller kyrkliga reformer bör gå högst varsamt tillväga, d. v. 8. att man först då bör skrida till sådana reformer, när desamma af den allmänna tanken och rösten ibland ett folk äro högt och allvarligt påkallade. Ur den synpunkten tror jag att mera afseende bör tillmätas lagutskottets åsigt, än några talare här synts böjda att tillmäta densamma. I likhet med utskottet är jag af den öfvertygelse att bland svenska folket — jag menar här den egentliga allmogen — finnes ett så verkligt djupt och allvarligt behof af tillfällen till Guds ords hörande och betraktande, att man der ingalunda räknar för ett obehörigt tvång den ordning, som på de ifrågavarande dagarne manar till gudstjenst, och ej heller såsom förlust dessa dagars användande till ordets begagnande. Det må vara möjligt, att i de större städerna förhållandet är annorlunda, ehuru jag personligen af den erfarenhet, jag under en nära 10 års presterlig tjenstgöring inom hufvudstaden tror motsatsen. Hvad åter vidkommer den delen af städernas befolkning, för hvilka dessa dagars bibehållande kanske är motbjudande, så synas de icke så mycket af nu bestående ordning genera sig, att man för deras skull bör vidtaga en lagstiftningsätgärd, som otvifvelaktigt af mängden utaf det svenska folket skulle anses såsom ett bevis på religionsliknöjdhet hos deras lagstiftare. Jag väntar mig den invändningen: Detta är blott en fördom hos, massan. Må så vara — men jag frågar då: År det lämpligt att i en tid, som högt prononcerar hvarje menniskas rätt att i religiösa ting följa sin egen öfvertygelse, vilja med lagstiftningsätgärder i detta fall någon tvinga? Hvem skall här vara den domaren, som skall framstå och säga till en annan: Din tro är fördomens, men min är upplysningens, och derför skatl du vika för mig? Eller måhända har jag icke fog för mitt antagande att ibland allmänheten finnes en sådan opinion, som jag här sagt. Låtom oss då se på förhållandena sådana de verkligen äro. Jag menar att man skall nödgas medgifva, att knappast under någon föregående tid yppat sig ett så stort behof af andaktstillfällen som just nu. Ifrän alla våra landsändar höras ju rop och spörjes ju tililopp till hvarje tillfälle, der Guds ord läres, predikas, betraktas. Är det nu för attförvisa detta behof till att söka sin tillfredsställelse på arbetsdagarne, som de nu ifrågasatta helgdagarne skola indragas? I så fall fruktar jag likväl, att den ärade motionärens beräkning af en genom indragningen vunnen arbetsvinst af ej mindre än 15 millioner dagsverken för år kommer att icke realiseras. Otvifvelaktigt mötes jag här af den invändningen: Detta yppade, så att säga extra ordinarie behof tillfredsställes icke genom dessa offentliga officiella gudstjenster, som den statskyrliga ordningen bjuder på. Jag är dock nog lycklig att lefva i den öfvertygelsen, att när och hvarhelst Guds ord enkelt och rent, i enfald och kärlek, utan partisinne och utan annan afsigt än ett redligt sträfvande för medmenniskors uppbyggelse varder förkunnadt, der blir ock folkets religiösa behof tillfredsstäldt med den kyrkliga ordningen, och just derför finner jag ej skäl att minska de tillfällen till offentlig andakt, gudstjenst, predikan och bön, som den närvarande ordningen stadgar. j Biand de talare, som här uppträdt till förmån för motionen, har synnerligen den förste fästat min uppmärksamhet. Jag beder derföre kamma: ren ursäkta mig, om jag tager en ytterligare stund i anspråk, för att få helt hastigt belysa och bemöta, så godt jag kan, åtskilliga punkter i denne talares anförande, helst den historik öfver ämnet, som han framställt, kan för mången synas fullt riktig och tillfredsställande, ehuru den för mig är allt annat än det. För att göra sin historik rätt grundlig har den ärade talaren gått tillbaka ända till Gamla testamentet och derifrån citerat de tredje budet med de orden: ?Sex dagar skall du arbeta, men på den sjunde skall du hvila?.: Vi hafva annars lärt oss, att det tredje budet lyder: ?Tänk på att du helgar hvilodagen, ehuruväl de förra orden i den lagen omedelbart efter de sistnämnda förekomma såsom en förklaring. Jag hade annars icke föreställt mig att den talare, som började med att förklara, det hån Bllenast ur förnuftets synpunkt såge förevarande tmne, skulle vilja tillmäta så stor auktoritet åt den bibliska urkunden, att han bygger sin uppfattning på citater ur bibeln. Det har dock gått honom, såsom det gemepligen går när man slår upp den boken för att leta sig stöd för en tillfällig mening. Man finner stöd, om man citerar än, men män förgäter sammanhanget, hivari ci