ste respekt för professorsfullmakten, för rofessorns i ämnet votum. När ifrägavarande sak förekom till behandling i konsistorium, tycktes emellertid professorn, grefve Hamilton, ingalunda hafva delat insändarens obegränsade tillit till den trollkraft, en professorsfullmakt måste ega, all den stund han jemte sitt eget votum framlemnade ett på enskild väg erhållet yttrande af rofessor Bergfalk öfver de båda afhandlingarne. ergfalk var ett namn, för hvilket hvarje svensk vetenskapsman med vördnad böjer sitt hufvud. Derjemte var, om vi ej missminna osss8, professorn i nordiska språk, Wisn, vid tillfället utrustad med det intyg, som afgafs af prof. Rydin och Rabenius öfver fr H:s afhandling, då denne kallades till docent. Detta intyg kunde följaktligen intet afgöra om hr H:s öfverlägsenhet öfver sin medsökande alldenstund det ej innebar någon jemförelse mellan båda; och ins:s försök att inför allmänheten styrka sin sak med dessa namn, är således i stil med artikelns öfriga innehåll — Prof. Bergfalks intyg innebär visserligen en sådan jemförelse, men i aldraallmännaste form. Den vördnadsvärde vetenskapsmannen, sjelf så noggrann i sin forskning, hade stäkerli. en genomläst de båda ämnessvennernas prof. skrifter med fullt förtroende till författarnes ve. tenskapliga samvetsgrannhet. Han har ej ingått i någon detalj-jemförelse med källorna, ett led. samt arbete, som ej gerna företages för ett icke. officielt utlåtandes skull; och rimligtvis okunnig om, att hans privata yttrande skulle åberopas såsom skiljedom mellan vetenskapsmän, hvilka det exofficio ålågo att verkställa detalj. granskning, hade han med den vänlighet, som är för honom egendomlig, funnit allt godt, hr H:s afhandlingmer än fullgod; hr 8:s, hvaraf dock då ej mer än första hufvudafdelningen var afslutad, fullgod. Men nu kommer en omstän.dighet, som artikelförfattaren helt och hållet glömt att berätta. Prof. Broomå, som också eger en fullmakt och som skött professionen i ämnet under en längre tid än grefve Hamilton varit prof., hade å embetets vägnar underkastat de båda afhandlingarne en detaljundersökning och funnit hr-H:s behäftad med många och ganska graverande fel. En annan omständighet, som ins. förtegat är den, att hr S. bland sina meriter hade att uppvisa en vacker filosofisk grad, då deremot hr N utom sin juris-kandidat. examen blott aflagt en juridisk-filosofisk preli. minär-examen. Och möjligen ligger i den sednare omständigheten en förklaringsgrund till denmer än lofliga svaghet i moderna språk som hr H:s afhandling röjer. Som bevis härpå vilja vi blott anföra att han i denna afhandling öfversätter uttrycket ?eommon prostitute? med: en alldeles utblottad vandrare? 9). ,Såväl i vetenskapens som i den allmänna bildningens namn? vilja vi hemställa, huruvida icke en venskapsman, som söker en ordinarie plats vid vniversitetet bör ega så pass humanistisk bildning att han förmår läsa ett arbete i sitt eget ämne på ett främmande språk, utan att göra sig skyldig till dylika kolossala miss. tag. Det stod nu emellertid prof. Hamilton och docenten Hammarskjöld fritt att vederlägga prof. Broomås anmärkningar med vetenskapliga skäl. Intet sådant har hörts af; ty i konsistoiiprotokollerna, i hr H:s klagomål och slutligen i tidningsartiklarne finnes endast en och samma und för H:s öfverlägsenhet och denna grund heter: respekt för prof. Hamiltons fullmakt och prof. Bergfalks aktade namn. Nu kommer frågan till kanslersembetets afgörande. Med hvilken rätt, frågar den sista ins., sätter sig kanslersembetet ned för att pröfva ett omdöme af professoren i saken? Vi med; att svårigheter härvid kunna finnas, för såvidtprofskrifterna afhandla fiysiska ämnen sanskrit eller högre matematik, (ehuru vi ej känna kanslerns insigter i dessa ämnen); här deremot gäller det tvenne profskrifter i administrativ-rätt, författade af tvenne nyblifna juriskandidater. Och hvem är kanslers-embetet? Vi ha nyss haft äran upplysa att kansleren, f. d. justitie statsminister, är president i Svea hofrätt, och vi tillägga för deras räkning, som ej äro bekanta ned de akademiska förhållandena, att kanslerssekreteraren heter Joh. Jac. Nordström, är en af nordens lärdaste jurister och f d. professor i statsvetenskaperna vid Finlands universitet. Skulle icke under sådana förhållanden kanslersembetet haft lika mycken förmåga söm rätt att i närvarande fall förskaffa sig ett sjelf. ständigt omdöme? 10) Detta är vår framställning af saken; och nu hemställa vi till den aktade Aftonbladsläsaren, huruvida han ännu tror, att ecklesiastiministern ej mer vågar träda konstitutions-utskottet under ögonen; eller att kanslerns fullmakter till adjunktsplatser vid Lunds universitet alla äro af. fattade enligt den muntra formeln: Sökande från Lund böra uppmuntras; N. N. har studerat i Lund; alltså bör han uppmuntras?; samt slutligen, om han verkligen tror, att doc. H. är en martyr, som af K. M:t och kanslern blifvit, likt en annan S:t Laurentius, lagd att stekaa på..de lundensiska fördomarnas halster? Ännu en sista anmärkning : Vi måste erkänna, att vi ej denna gång gripit till pennan för att för höga vederbörandes räkning prestera ett försvar, som dessa myndigheter måhända ej utan skäl, skulle vilja undanbedja sig, utan helt enkelt för att få till de värde insändarne framställa cn slutfråga. Måste ieke den ställning, förtjent eller oförtjent,! hvari de svenska universiteten i närvarande ögonblick står till den allmänna opis nionen, af hvarje tänkande man, som vet hvad ett universitet betyder för ctt kulturfolk, betraktas som en nationalolycka? Man har börjat med att för det goda ändamålets skull, ett hufvudstads-universitet, metodiskt undergräfva förtro. endet till småstadsuniversiteten, och slutet har blifvit likgiltighet och misstroende mot allt hvad universitet heter. Frågan om ett Stockholms. universitet, måhända Sverges andra lifsfråga , näst frågan om fosterlandets försvar, har nyss gjort ett fiasko, eländigare än någonsin, utan att en enda inflytelserik stämma mer än Aftonbladets egen höjt sig för att väcka allmänhetens sppmärksamhet på detta förhållande. Vi förorda intet opinionsslafveri, än mindre, att man af något skäl skall undertrycka sin öfvertygelse, om man tror, att ett misstag eller en orättvisa lifvit begången från vederbörandes sida. Men vi fråga: är det klokt, vittnar det om vett och akt, om under sådana förhållanden, från universiteten sjelfva eller ett litet kotteri derstädes, varje gång en befordringsfråga ej aflöper enligt inskan, man genom utgjutelser och insinuatiorer, öfver hvilka man via kallt blod måste rodna, söker vädja till denna grumliga opinion mot universiteten och i dess sämsta instinkter söker bundsörvandter för sin egen sak?11) Det finns en 8) Det är egendomligt, att insändaren anser sig kunna uppträda i denna sak, som man säger, på rak arm?, utan att ha reda på elier rådfråga handlingarae i frågan. Att professor Wisån, läsare i nordiska språken, skulle ha förskaffat sig icke officiella intyg från två professorer vid ett annat universitet, våga vi betvifla. 8) I det Hammarstrand-Tengbergeka målet gjorde man också stor affär af enskilda ord och uttryck. Betecknande för det vid Lunds universitet adopterade sättet att bedöma akademiska afhandlingar är, att man gör buller af ett öfversättningsfel; vi våga hemställa, om det är ärli att deraf draga den slutsatsen att dem, som begått misstaget, saknar erforderliga språkkunskaper. Med lika skäl skulle man kunna förklara en viss professor. imkompetent derföre, att hem framställt en statsrättslig grundsats, som leder derhän, att en muhamedån skulle kunna inneha Sverges tron. 0) Vet insändaren, om vetenskapliga skäl eller konsiderationsskäl fällt ntelhie. Lt ..