i allmänna regel? Den måste anses såsom betyd-Iligt inskränkt. Men i stället taga vi oss frihen fästa allmänhetens uppmärksamhet på det änsynslösa rabulisteri, den våldsamma oppositionsanda; som på senare tider utvecklat sig inlom ett litet upsalistiskt kotteri, representeradt vid båda universiteten. Ty omedelbart efter pro tessor Borelii utnämning fick, liksom nu, kanslern uppbära de hårdaste tillvitelser 3) — naturligtvis för bristande logik. Hvarifrån kommo väl dessa anaremer? Från Lund menar man? Nej! lalltjemt från det nämnda Upsala. Hvad skall Inu h, exc. taga sig till? Vi skulle alldeles icke lundra om vederbörande stundom kände sig frestade att med gamle kung Gösta utropa: få de icke regn, så skylla de på oss, få de icke solsken, l göra de sammaledes. In summa sagdt: icke den värsta i helvetet skall på slikt sätt vilja vara eder herre, än mindre någon menniska?. 4) Den sista insändarens artikel är också, i trots af dess nästan beskedliga yttre, något af det mustigaste i oppositionsväg, som vi på senare tider haft tillfälle att läsa i svenskt tryck ; ty icke nog att insändaren hotar Kongl. M:t och kan slersembetet, utan han går ända derhän i oppositionel konsiderationslöshet, att han icke ens skonar sanningen sjelf och de faktiska förhållanden, som sätta den ifrågavarande saken i dess rätta belysning. Artikelns innehåll är nemligen följande: Docenten H. från Upsala har blifvit förbigången. Härmed har sålunda tillgått, att kanslern, som var väl bekant med förhållandena, lockat Kongl. M:t, som möjligen var okunnig om huru saken förhöll sig (statsrådet Carlson är naturligtvis känd för att icke följa med ad ministationens detaljer!) att bevilja ett återstäl lande af lag. tid som försuten är, åt sökanden från Lund till förfång för sökande från Upsala, och detta måhända i grundlagsvidrig form, hvarföre hr statsrådet skall taga sig till vara för konstitutionsutskottet. Vidare har kanslern, efter detta dåd, utnämnt Lundensaren mot professorns i ämnet — grefve Hamiltons — votum och mot professorerna Rydins, Rabenii och Bergfalks intyg öfver H:s ötveriägsenhet gentemot sin medsökande, och det ena med det andra har blottat den allmänna regel: sökande från Lund böra uppmuntras etc., enligt hvilken kanslern leder universitetens öden. Vidare hotas Lunds universitet med att under innevarande regime nedsjunka till en provinsinstitution; kansleren anklagas att vilja uppmuntra (återigen!) det småaktiga kifvet, och slutligen hotas hela kanslersembetet såsom utnämnande myndighet med total omstörtning. — Man kan således betrakta det som en särskild nåd?, att man icke efter professor Borelii utnämning ville omstörta — naturligtvis med lagliga medel — Kongl. Maj:t. Tant de bruit pour une omelette? vore man färdig att utropa, om icke tvenne vigtiga frågor inställde sig: Huru förhåller det sig med den s. k. grundlagsvidriga restitutio fatalium åt sökanden från Lund? och Huru förhåller det sig med docenten H:s obestridliga öfverlägsenhet öfver sin medsökande, intygad af professorn i ämnet och de tvenne öfriga juridiska auktoriteterna? Vi skola gå i ordning med frågorna. Vihafva ej den lyckan att tillhöra juridiska fakulteten, hvarken som stadiosus, än mindre som professor, men vi tro oss dock veta, att den rätt, sökande till akademisk befattning eger att inom föreskrifven tid göra sig medelst prof kompetent, under intet vilkor kan — som insändaren insiruerar — hänföras under pröfvorätten ; att följaktligen icke heller Kongl. Maj:t, när han begagnar sig af sin rätt attförlänga proftiden, behöfver iakttaga de former, som föreskrifvas, då Kongl. Maj:t i en rättstvist åt den ena parten äterger laga tid, som försuten är?. Men, torde insändaren invända, förlängningen blef till förfång för hr H. Visserligen; ty han hade möjligen kunnat använda dessa månader att rätta och förbättra sin afhandling; men månne ej förlängningen gällde båda de sökande? Jo, och ingenting hindrade hr H. att begagna tiden till att med en ny uppsats styrka sin kompetens. Men, invänder man vidare, hr S. erhöll genom Kongl Maj:ts nåd längre tid än den ?onådigt? behandlade, hvilket skulle göra en jemförelse mellan profven omöjlig. etta är icke sannt, ty det är icke troligt, att någondera sysselsatte sig med författareskap under sin tentamentstid, och om tiden för författandet räknas från den dag, då hvardera aflade sin juris-kandidat-examen, så blir densamma för S., itrots af förlängningen, kortare än för hans medsökande. Man anmärker vidare, att utan denna ytterligare förlängning skulle hr Hz: blifvit ensam sökande. Sannt. Och kommit ensam på förslag? Troligt. Och haft samma rätt till platsen som den, hvilken vinner sin process, då motparten försutit fatalierna? Nej, härutinnan visar sig skilnaden mellan rättstvister och akademiska befordringsmål. Hr H. hade, ehuru ensam på förslaget, ändock ingen rätt haft till platsen, af det skäl, att ej blott K. M:t, utan ätven kanslern eger den hittills ej bestridda rätten att till och med vräka ett af konsistorium uppgjordt formelt riktigt förslag och förklara platsen ledig ånyo, blott derföre, att vederbörande anse de sökande, ehuru kompetenta, dock ej nog dokumenterade, eller hysa den förhoppning att mera förtjente sökande skola anmäla sig, såsom skedde innan adjunkturerna i modern linguistik både i Lund och) Upsala tillsattes. Hr H. hade ej förr än vid detta tillfälle dokumenterat sig såsom vetenskapsman och möjiigen just för att bespara tiden, 5) 1 hvarpå ins. lägger sä mycken vigt, ansågo vederbörande honom ganska väl behöfva en medtäflare; och låtom oss icke försöka inbilla någon, att den gunst som vederfors hr 8. ej skulle vid frågans afgörande tagits med i räkningen till hr H:s fördel, om han blott befunnits, åtminstone jemngod med sin medtäflare 5). Arnu måhända detta slags återställande af försuten tid oerhördt inom universitetets annaler? Nej; ty precist samma: förhållande egde rum ej blott vid tillsättandet af en teologisk adjunktur i Upsala utan äfven då adjunkturen i zoologi vid) Lunds universitet sista fången tillsattes. Frågar man nu efter skälet till denna skenbart hårda podt ycklighet, hvarmed vederbörande kunna beandla en sökande, vräka ett förslag 0. s. v., så är det helt erikelt det, att universitetet ej är till för lärarnes skull, utan tvärtom, hvarföre resa måste ega medel i sin hand atti hvarje fall söka erhålla den möjligast bästa lärareförmåga. Framför allt torde sådant vara nödvändigt i ett litet land, hvars lärarekrafter, i trots af de båda universiteten, ändock ej alltid räcka till för att nöjaktigt fylla behofven. När derföre vederbörande åda;j lägen försigtighet vid lärareplatsers tillsättande, så böra universiteten härför vara tacksamma. För Lund såsom ett mindre universitet, är det en lifsfråga att erhålla foda lärarekrafter, och i denna omständighet igger, i förbigående sagdt, grunden till den sä ofta öfverklagade skarpa kritik, som sökande il; Lund underkastas 6. De gå dock ut öfver både infödingar? och Upsala-bor; och man skall få svårt att uppvisa någon profhaltig Upsala-för måga, som ej i Lund blifvit mottagen med öppna armar 7). Med ett ord: kanslern skulle i närvaträdde mot hr Hammarstrand — gjorde sig till hr Borelii riddare? Vi tillåta oss hemställa, hurudan utgången skulle blifvit, om den Lundensiske sökanden hyllat en filosofi, som uppvuxit i Lundensisk jordmån. 3) Osannt! Kanslern klandrades i en mycket hofsamt skrifven artikel derför, att han motiverat sitt utlåtande liksom om