förslaget hafva segrat med 82 mot 77. essens Den sista befordringsfrågan vid Lunds universitöt. Vi ha ej velat vägra plats för nedanstående insända : ppsats örande den akademiska befordrivgstråga, som väckt så mycket och förtjent uppseende. Lemnande äsido, hvad insändaren anför rörande kanslerns och regeringens rätt i fråga om utnämnin gar, ehuru mycket kunde derom sägas, korrigera vi endast i några bifogade noter insändarens förvillande framställning af foktiska förhållanden. Den insända artikeln är af följ nde lydelse: Lunds universitets förderfrande till följd af vederbörandes partiskhet för detsamma. Det är ett märkligt förhållande, att i nio fall af tio, då våra svenska universitet söka tilldraga sig den vördade allmänhetens uppmärksamhet. så gäller det ett akademiskt befordringsmål: detta mål är alltid skandalöst, det är alltid i Lund som händelsen tilldrager sig, och det är alltid en Upsalaförmåga, som antingen spelar rollen af en martyr eller för hvilken man utbeder sig församlingens trogna och hjertliga förböner. Så äfven nu. Aftonbladet n:r 33 innehåller en gripande skildring af det sätt, hvarpä docenten Hammar. skjöld från Upsala blifvit misshandlad till förmån för docenten Sjöberg, som blifvit af kanslern utnämnd till adjunkt i administrativrätt och nationalekonomi vid Lunds uaiversitet. I förbigående anmärka vi, att Lunds konsistorium i denna sak framstår särdeles rent, man vore nä stan frestad att säga: snöhvitt. Det är de utnämnande myndigheterna, som frågan gäller. Denna artikel föregås af en annan, också i Aftonbladet, uti hvilken docenten Hammarskjöld j den allmänna bildningens och de båda universiteternas namn uppmanas att hos K. M:t medelst besvär göra sin förbisedda rätt gällande. Det inre sambandet mellan dessa båda artiklar lägger sig tydligen i dagen; de förhålla sig till hvarandra som ouvertyren till sjelfva operan. och vi tillåta oss derföre, innan vi skrida till saken, några anmärkningar med hänsyn till båda betraktade såsom ett helt. Hvem är det månne, som talar i båda universitetens namn? Det borde, men kan omöjligt vara de båda universitetens kansler, ty det är mot honom, som anatemen i den sista artikeln egentligen riktas. Och på hvilken grund skulle herr Hammarskjöld hos K. M:t besvära sig? På den grund, av K. M.i beviljat medsökanden en otillbörlig förlängning! I den första insändarens allmänna bildning ingår, som man lätt ser, icke jaridiken, men icke heller logiken; ty att ett våld mot Upsala blifvit begånget söker han leda i bevis medelst följande slutledning: ?I Upsala finnes mer än dubbelt så många studenter som i Lund, alltså måste på det sednare stället icke ens hälften så goda lärare utbilda sig. Hvarför har icke insändaren sagt: Studentantalet i Upsala är dubbelt mot det i Lund, alltså måste de akademiska lärarne derstädes till sin qvalitet vara hälften sämre. ) Den sista insändaren deremot fordrar logik både af sig sjelf och af h. exc. kanslern. Han underkastar den sednares möjliga motiver den skarpaste analys och kommer efter mycket funderande? till den slutsats, att kanslern vid den sista utnämningen endast haft ett motiv, det att docenten Sjöberg mottagit sin bildning i Lund?, och att endast eft motiv ledt kanslerns sätt att behandla docenten Hammarskjöld, det att denne ?mottagit sin nildning i Upsala7. På induktionens väg utletar insändaren vidare en allmän regel, enligt hvilken kanslern skulle förfara vid tillsättande af lärareplatser i Lund — en regel, uttryckt i följande slutledning: ?Som sökande trån Lund äro mera sällsynta, böra de uppmuntras; hr S. (br N. N.) är från Lund, alltså bör han uppmuntras.? Så muntrande än denna kanslerslogik måste förefalla en Lundensare, måste vi dock för sanningens skull anmärka, att i det enda mål, hvarpå, jemte det närvarande, insändaren stöder -riktigheten af sin allmänna regel, nemligen ?det Tengberg-Hammarstrandska, tillerkändes företrädet af alla auktoriteter, fakultet, konsistorium, kansler och slutligen K. M:t åt Tengberg, hvarjemte vi tilllägga, att föredraganden hos K. M:t var statsrådet Carlson, professor i ämnet vid Upsala universitet. 1) Som ett y:terligare bevis, huru passionen kan förslöa icke blott det skarpaste förstånd, utan äfven detlifligaste minne, vilja vi anmärka, att när insändaren uppgjorde sin allmänna regel, råkade han totalt glömma ett kanslersförord och en kunglig utnämning till lärareplats i Lund — ett mål, som blott är några månader gammalt. Högsta vederbörande hade här att välja mellan adjunkten Leander, som mottagit sin bildning i Lund, och lektor Borelius, som mottagit sin bildning i Upsala? — och både kansler och konung gåfvo företrädet åt den i Upsala bildade. 2) Hvar ärnu insändarens ) Det faller-honom icke in att ett litet universitet, just derföre att det är litet, sätter lärare och lärjunge i ett närmare personligt förhållande ll hvarandra, än vid ett större, och dymedelst understundom också skapar bättre lärjungar, 1) Insändaren söker här blanda bort korten. Hvar och en, som genomläst handlingarne i detta mål, erinrar sig med förtrytelse, med hvilken orättvisa och skandal adjunkten Hamnv arstrand behandlades i flere konsistoriiledamöters yttranden. Man påminner sig ock, att kanslern i sitt utlåtande reserverade sis mot den uppfattningen, att han skulle gillat dessa ledamöters förfarande, 2) Här åter eit försök att förvilla läsaren! Mäånne ej den omstäcdigheten, att den Lundensiske adjunkten tillhör Upsalas filosofiska skola, den Boströmska, föranenledde att en fraktion af Lunds akad. könsisförlum — densamma söm upp