uppfattade och framställde, vill jag härom yttra nägra ord. Den värde talaren, jag nyss omnämnde, har sålunda bestridt att Luther skulle haft nagot yttrande i den syftning, jag förut angifvit. Jag kan härpå endast svara, att för den händelse sådant skulle vara honom obekant, är jag beredd att när som hel t stå till tjenst med en behöflig hänvisning till Luthers skrifter, hvarutaf han förmodligen skall finna att jag icke härutinnan misstagit mig. Med mycket lätt hand hafva motståndarne vidirört det apostoliska tidehvarfvet, och jag finner detta ganska naturligt, enär verkligen inga skäl för deras åsigter stå att finna inom den äldsta kristna kyrkan. Deremot har man desto mera fästat sig vid bestämmelserna i gamla testamentet och man har, bland annat, tyckts vilja bestrida mig förmågan att kunna rätt läsa tredje budet; hvarom jag å min sida endast får erinra, att jag läst detta budordet sådant det i sitt sammanhang förekommer i bibeln, men icke sådant det förkortadt förekommer i vår katekes. Med iakttagande häraf tror jag fortfarande icke, att man kan komma till annat resultat deraf än det af mig angifna. Jag ber vidare att få fästa uppmärksamheten derpå, att jag redanr sjelf anmärkt, huruledes äfvenväl i gamla testamentet finnes föreskrifter om firandet af andra festdagar, än sabbaten, men att, enligt hvad jag har skäl antaga, både sjelfva språket och än mer usus practicus hos judarne åt dessa festdagar gifvit en mindre helgd än åt de egentliga sabbaterna. Apostlarne firade också, enligt hvad förut blifvit anmärkt, vissa festedagar, men äfven dessa hade icke samma sabbatshelgd, som de af ålder påbudne; och en betydlig skilnad ligger härvidlag mellan en sabbatshelgd, som påbjudes af den offentliga makven och en med gudstjenst firad kyrklig fest, som frivilligt beslutes af församlingen. Och hvad innehåller det af mig framställda förslag annat än att till församlingen öfverflytta hvad som onekligen tillhör församlingen och ej staten. Jag medger den ofantliga vigten af allmänna opinionen i fall den skulle uttala sig mot den ifrågasatta inskränkningen i helgdagarnes antal; men jag hemställer, huruvida man ej just ger nom nyssnämnda förslag tillåter allmänna opinionen att göra sig gällande , — nemligen den enda allmänna opinion, hvars befogenhet jag härvidlag vill erkänna, d. v. s. församlingens. Slutligen, i afseende på frågans behandling i kammaren, och då, enligt, hvad anmärkt blifvit, en återremiss icke vidare kan leda till något praktiskt resultat, så anhåller jag få instämma uti det af frih. Ahlströmer framställda yrkande. Ar Ola Jönsson önskade äfven, att kammaren skulle förklara, att den läte vid utskottets afstyrkande bero, likväl under det hopp att motionen åter skulle lefva upp och förr eller senare vinna bifall. Hr Olof Nilsson från Westerbottens län talade för bifall till utskottets afstyrkande. Hr A. v. Proschwitz ansåg icke allenast den obildade utan äfven den bildade delen af vårt folk behöfva helg: dagarne till sin uppbyggelse. Sedan öfverläggningen förklarats slutad, an ställdes omröstning mellan utskottets förslag, att motionen måtte lemnas utan vidare afseende och det af frih. Ahlströmer framställda, att lägga utskottets utlåtande till handlingarne med förklaring att kammaren låter vid dess afstyrkande bero; och befanns efter rösternas hopsummering det förra örslaget hafva segrat med 82 mot 77.