Aftonbladet – 5 mars 1867, sida 3

Kongl. teateräirektlonen och publiker ——— Wie gering musst er Sie schätzen, da ers unternahm, bei Ihnen Mit diesem plumpem Gaukelspiel zu reicher Don Carlos (V: 4). Ehuru vi hoppas att Riddar Blåskägg numera för alltid blifvit nedlagd, nödgas v ännu med några ord vidröra detta obehag liga ämne, med anledning of några anmärk ningar och interpellationer, som i bref kom mit oss tillhanda. Man har frågat oss hvarföre så allvarsamt uppträda, då det ä fråga om en sådan bagatell? Kan man anse att ett dylikt tokroligt nonsens kan utöfv: något menligt inflytande på sedligheten 0. 8. Vv. Vi skola besvara dessa frågor yttersta korthet, då vi hvarken ha tid elle lust att länge sysselsätta oss med denn: sak. Om det ifrågavarande stycket gifvits på en förstadsteater, så skulle vi derom endas yttrat att det är dumt och groft samt af rådt alla, som ha någon tillstymmelse e smak och skönhetssinne att undvika att sc detsamma, emedan det i stället för ait roa endast kan förarga dem. Men nu fraroträdes denna s. k. operabuffa på vår nationalteater, det koastinstitut, eom åtvjuter offentligt under. slöd för att det icke skall behöfva ockra på dåligheter, uten kunna bidraga till att höja och föräd!a smaken. Vi vilja visstticke ställs några idealiskt öfv.rdrifna anspråk på K. teaterns r pertoir; vi veta mer än väl, att det i närvarande ögonblick är illa beställd: med den dramatiska produktionen i allmän. het och att om en teater skall såsom det heter Pfölja med sin tid? och visa publiken ett och ennat af den moderna dramatikens alster, så kommer deribland mycket iätt och ganska naturligt åtskilligt, som icke kan hälla stånd inför en allvarligare kritik och scm ör temligen lösligt i både estetisk! och moraliskt hönseende. Men att K. ten. fera skulle kunna ha någon förpligtelse el. r något berättivande att bland det myckna lösliga utvölja jusi det allralösligaste, sålana stycken, som kunna sägas utgöra ex. poneater af förvildningen och konstens dju: jaste förnedring, det måste vi dock allvar. igt bestrida. Det heter, att konsten mildrar sederna och upphäfver råheten. Hvad skall man då säga om sådana offentliga konstanstalter som genom sina prestationer bidraga till att örvilda sederna och utbreda råheten? Hvad kall man säga om nationalteatrar, som uppra sådana stycken, till hvilkas iskådande ngen bildad och tänkande man kan vilja öra sin familj? j Det är visserligen sannpt, att den öfvervä sande egenskapen hos det ifrågavarande tycket är dumhet och vi medgifva gerna att lenha är så grof och kolossal, atv stycket cke har någontiog förledande, att det icke lirekt lockar och dritver till Asedlighet. Men d.n närmaste vådan af att K. teatern len ena gången efter den andra uppsätter ådana stycken, är, att smaken, i stället fö. ut höjas blir förvildad, att skönhetssinnet, om skulle få näring, blit förslöndt, så att nan slutligen kommer derhän ait, när det jeriligt sköna bjudes, har man intet sinne ch iatresse derför, kännes icke vid det. sanska betecknande är det, att: ?Lifvet n dröm? just i denna Helenaoch Blåkäggsperiod gifvits för tomma bänkar. Den m får vanan att berusa sig med finkel rlorar smaken för allt annat och betrakar de ädlaste och dyrbaraste viner såsom smekligt slisk. .