Aftonbladet – 5 mars 1867, sida 2

bedröfligt, då det visar sig alldeles påtagligt, att fullmäktige, genom att medgifva låneöfvertagarne frihet att bestämma räntefoten till 5 procent, nedtryckt kursen å svenska statens obligationer för all framtid, eller åtminstone så länge några obligationer af 1866 års lån finnas på marknaden, hvilket kommer att blifva förhållandet under icke mindre än 65 år från lånets upptagande, Efter en framställning af förloppet med lånenegociationerna, hvilket läsaren tillförene inhemtat genom statsrevisorernas af oss i denna del återgifna berättelse, yttrar statsutskottet: ligt erkänner, att fullmäktige i riksgäldskontoret vid fullgörandet af det åliggande, hvarom här är fråga, haft att strida mot svårigheter, som det legat utom deras makt att förekomma, samt utskottet likaledes delar revisorernas åsegt att, i betraktande af den tryckta penningställning, som under slutet af år 1865 och större delen af år 1866 i allmänhet varit rådande, någon anmärkning icke kan göras i anledning af den omständigheten, att vilkoren för 1866 års lån blifvit ofördelaktigare för staten än de, som för förut afslutade lån kunnat betingas; har utskottet dock ansett sig icke böra med tystnad förbigå tvenne åtgärder, hvilka verkat nedtryckande på de äldre obligationernas kurs och sannolikt komma att utöfva ett menligt inflytande på svenska statens möjligen blifvande framtida låneoperationer. Fullmäktige hafva nemligen, vid afslutandet af ifrågavarande lån, dels medgifvit låneöfvertagarne att ensamme bestämma obligationernas räntefot, hvilket haft till följd att räntan blifvit eatt högre, än den räntefot af 4!(2 procent, hvilken i obligationerna för såväl 1858 som 1860 och 1864 års jernvägslån är förskrifven, dels bestämt annuiteten så låg, att för låners amortering åtgår den långa tidsrymden af 65 år. Obligationsräntans förhöjande till 5 procent synes destomindre varit nyttig och nödig, som dess bestämmande till 4 procent icke hade kunnat utöfva annat inflytande på låneaffären, än att vid lånets afelutande en större kapitalrabatt måst medgifvas, samt i följd deraf, om samma lånesumma skulle erhållas, det nominela obligationsbeloppet förhöjas i förhållande till den större kapitalrabatten. Den effektiva räntan borde deremot i detta fall blifvit ungefär densamma, som derest obligationsräntan bestämdes till 5 procent. Men äfven om man antager, att långifvarne ansett sig kunna medgifva riksgäldskontoret i någon mån bättre vilkor derför att dem lemnades frihet att efter eget godtfinnande bestämma obligationsräntan — ett antagande, hvartill prototokollen dock icke gifva anledning, enär några alternativa förslag i det hänseendet ej blifvit framställda — så synes det som hade fullmäktige, med uppmärksamheten fästad på angeligenheten att icke förringa svenska statens kredit, bort, äfven med någon uppoffring, bibehålla eller åtminstone icke förhöja den för statens fonderade obligationer sedan flera år tillbaka redan antagna räntefoten af 4! procent. Om således denna räntefot blifvit bibehållen i 1866 års obligationer, kunde deraf visserligen blifvit en följd, att kursen på de äldre obligationerna, innan de nya kommit på fasta händer, något nedgått; men denna olägenhet hade dock varit öfvergående, och de äldre obligationerna hade åtminstone alltid stått lika högt, som de yngre med samma räntefot. Nu deremot måste 5 proceritobligationerna, äfven sedan de blifvit aflåneöfvertagarne utsålda, verka nedtryckande på dem, som bära blott 4!2 procent ränta. Man behöfver, för att inse detta, blott erinra sig att 1858 års 4!2-procentobligationer vissa tider varit i Hamburg noterade ända till 98!2 procent och i Frankfurt ännu närmare pari men för närvarande på förra stället noteras till blott omkring 83 procent. Då nu obligationer, som äro ställda på utlottning, äfven då de bära en högre räntefot, icke kunna komma ätt bets dligt öfverstiga pari, följer deraf, att om ock 5-procentobligationerna skulle dertill uppgå, Aa TEPE onerna ständigt måste få en iförållande till den lägre räntefoten betydligt lägre kurs och sålunda hädanefter icke gerna kunna återfå den ofvan angifna höga kursen. Vidkommande fullmäktiges åtgärd att genom bestämmandet af en alltför låg annuitet hafva föranledt. amorteringstidens utsträckning vida utöfver den period af omkring 40 år, som åtgår för Jiqviderande af svenska statens båda äldsta fonderade utländska lån, så innefattar det af 1863 års riksdag fullmäktige gifna låneuppdrag visserligen icke något förbud häremot. Men då den effektiva ränta, riksgäldskontoret måste erlägga för 1866 års lån uppgår till nära 5,6 procent — en ränta som med afseende på den långa amorteringstiden måste anses ganska hög — synes det som hade fullmäktige i denna omstän dighet bort finna giltigt skäl att tillse, det lånetiden icke blifvit alltför utsträckt. I detta hänseende torde icke böra förbises, att rikets ständer såväl vid 1856—1858 som vid 1859—1860 årens riksdagar, gesom att till lånens amortering anvisa en annuitet, motsvarande ej allenast den i obligationerna förskrifna ränta, utan äfven minst en procent af det i samma obligationer förskrifna kapital? antydt att amorteringen icke borde utsträckas till en alltför aflägsen framtid. Det ärvälsannt, att rikets ständer vid riksdagen år 1863, i stället att, på sätt förut egt rum, på förhand bestämma en viss årlig amorteringsprocent, åt fullmäktige öfverlemnade att, efter sig företeende omständigheter, vid Jlånekontraktets uppgörande bestämma det belopp, hvarmed lånet årligen borde amorteras, i följd hvaraf ock 4 mom. i 171 af riksfur gontarels reglemente af sistnämnda år er öll den förändrade lydelse, att till ränteliqvider och kapitalets amortering anvisades ett århgt anslag å det belopp som, enligt de med vederbörande öfverenskomna lånevilkor, hvarje år erfordrades för sagde liqviders och amorterings behöriga verkställighet.? Men syftemålet med detta stadgande synes icke hafva varit att utsträcka amorteringstiden, utan endast att söka undvika, det långifvarne skulle, genom att amorteringsprocentens minimum blef på förhand bestämdt, deraf kunna taga sig anledning att stegra sina fordringar. Om fullmäktige, i stället att till ränta och amortering anslå en annuitet af 5? procent, hvarigenom, i följd af den långa amorieringstiden, den effektiva räntan utgör nära 5,6 procent, medan för amorteringen icke afsetts mera än omkring 0,15 procent, hade förhöjt annnuiteten med Omkring !2 procent; eller till 6!vs procent, så hade lånet blifvit amorteradt på en tid af omkring 40?74 (rätteligen 40,7825) år, hvilket, icke allenast med afseende på den höga effektiva räntan, för staten varit förmånligt, utan jemväl på obligationernas kurs bort utöfva ett godt inflytande, då obligationsinnehafvare haft större utsigt att genom utlottningarne göra en snar kapitalvinst, än då lånetiden utsträcktes till 65 år. Som likväl fullmäktige, på sätt ofvan blifvit anfördt, icke i någotdera af ofvan omförmälda hänseenden öfverskridit sin befogenhet, anser sig utskottet endast böra hemställa, det riksdagen måtte förklara, att det varit mera öfverensstämmande med svenska statens fördel, om den i obligationerna i ä foten icke blifvit satt Ehuru statsutskottet, lika med revisorerna, vil. j