Aftonbladet – 2 mars 1867, sida 2

MUSIK-PRESSEN, 4. F. Lindblad. Sånger och visor. Häftet 13,14. Om visserligen de äro många som bländade af ett lysande namn gifva samma pris åt allt, blott det diktats af en vidtfrejdad kocstnär, så äro de icke färre hos hvilka förtjusningen öfver sköna skapelser af ett slags värde förringar njutningsförmågan af senare verk med annan betydelse. De inse icke att de herrliga uppenbarelser, som under konstnärens vandring mot höjden ofvanifrån komma honom till mötes, måste: hafva en annan skönhet då han redan uppnått lifvets snögräns, än den, hvari-de logo mot hans första steg; och de igenkänna icke ngifvelsens språk, om den gamle icke tolkar det med ynglingens röst. Äfven mot konsten sjelf är detta en orättvisa; ty om det ock är skönast, som känslan emottager, är hvad viljan eröfrar jemväl skönt; och det gifves ingenting mera upplyftande än då vi förnimma huru tanken sträcker sina armar efter det ideal, som ingifvelsen uppenbarat. Och denna sviker aldrig konstnären, om han är trogen. I ynglingens lågande hjerta, i mannens klara och starka själ gästar hon oftare, kanske äfven i skönare skrud; men också den gamle besöker hon i hans Mamreslund, måhända djupare förklädd. och senare igenkännelig, men likväl gudomlig. Blott när konstnären arbetar utan hennes maning, då verkar han mot den; men allt hvad han diktar i lydnad och trohet är skönt, äfven om han i ett annat skifte af lifvet stått idealet ännu mer nära. Alltsedan de offentliggjordes hafva de; sånger, som nu ligga för oss, utgjort vår käraste sysselsättning, och ju närmare vi betraktat dem, dess rikare hafva de förefallit 023; ty förtrolig bekantskap fordra de för att kunna lyckliggöra. Deitu behof af daglig förnyelse, som deras fögrivg likväl adlar till längtan, antyder emellertid hos. några bland dem en brist. De föreställninsar och känslor, dessa uttrycka, hafva iab mänhet en mindre subjektiv prägel än, en