sens natur, att en statskyrkans bekännare k lertill utnämnes, och ingen lärer på allvar u frågasätta, att vederbörande skulle handla r vå annat sätt. f Hvad angår professionen i kyrkorätt, så !F var invändningen i afseende på densamma c nom kammaren blifvit fullständigt besvarad C f hr Rydin, som sjelf innehar denna be-l! attning vid Upsala universitet och såledesC hör anses kunna förstå att till sin rätta be-1 ;ydelse uppskatta den förespeglade faran. ! anken att en lärare inom en viss branchel! af lagfarenhet skulle begagna sin befattning ! för att inverka på lärjungarnes öfvertygelse ! religiösa ämnen, är gå orimlig, att man j! snappt kan föreställa sig att någon verkli-j:t gen hyser densamma, Vi ha aldrig hört! att de mosaiska trosbekännare, som vid! våra universiteter aflagt juridisk examen, känt sina samveten i ringaste mån besväl! rade genom de föreläsningar de åhört och! de förhör de underkastat sig af statskyrkliga lärare i kyrkorätt. En kyrklig talare frågade, huru det skulle ! se ut, om till konungens befallningshafvande j! toges judar. De många landshöfdingar, som l sitta i första kammaren, blefvo vid dettalt tillfälle utan tvifvel högligen förvånade, då de erforo, att de skola vara kyrkons väktare ! ; orterna och att åetta väkterekall är dem l! pålagdt genom landshöfdingeinstruktionen. ! Nämnde instruktion innehåller i sin 8: helt enkelt den bestämmelsen, att landshöf! 4 j dingarne böra 7i allt hvad på dem ankomma kan tillse, att stadgandena till upprätthällande af religionens helgd, allmänna gudstjensten, sedlighet och uppfostran be: hörigen iakttagas, samt om något deremot strisande sig tilldrager, derom underrätta vederbörande stiftsstyrelse, äfvensom vidtaga de laga åtgärder och lemna den embetshandräckning till missbruks och oordningars afbjelpande, som på K. M:ts befallningshafvande bero; börande ock, derest omständigheterna så föranleda, underdånig anmälan hos K. M:t göras?, Det är detta enkla stadgande som en biskop i första kammaren velat uppfatta såsom en instruktion för landshöfdingarae såsom kyrkans väktare. Som man af ordalagen finner och helt naturligt är, innehåller det endast en antydning derom, att landshöfdingarne hafva en polismakt såväl i kyrkliga som i andra ärenden inom länet. Om t. ex. en kyrko herde underlåter att å stadgade tider hålla husförhör, låter gudstjensten helt och hållet ligga nere o. s. v. så är det konungens befallningshafvandes skyldighet att derom underrätta konsistorinn och om behöfligt är regeringen, för åstadkommande af rättelse. Ingen lärer väl för allvar vilja påstå, att denna instruktion ger landshö dingen någon myndighet i kyrkliga frågor öfver presterna inom länet. Att denna tydning är den rätta framgår otvifvelaktigt af det ifrågavarande stadgandets jemförelse med 12 i samma instruktion, i hvilken tillägges landshöfdingen enahanda myndighet med afseende på lagskipningens ordentliga utöfvande inom länet. Ännu ha vi icke hört någon deref draga den slotsatsen, att landshöfdingen har någon rätt att blanda sig i domstolarnes lagskipoing eller gifva domare anvisning om huru han skall döma i de af bonom hendlagda ärenden. Domaren har i sådana fall en helt annan förman; liksom presten j rent kyrkliga saker har sin förman i domkapitlet och detta sin i konungen. När det kan passa sig i stycke att åberopa landshöfdingarnes ställning till det kyrkliga såsom ett argument emot utsträckning af trosfriheten , då är man färdig att framställa landshöfdingarne så-om väktare för kyrkan, I annat fall äro minsann prelaterna icke mycket hågade att se den ringaste inblandning från dessa embets.näns eller i allmänhet från administrationens s:da i de kyrkliga angelägenheterna. Såsom ett litet profstycke i detta hänseende citera vi efter ?Aros? följande utdrag ur ett bref, skrifvet år 1836 af dåvara.de biskopen, sedermera erkebiskop af Wingård, med anledning af någon tvist som landsköfdingen i Westerås län Ridderstolpe hade haft med Westerås domkapitel och den resolution som regeringen, inom hvilken v. Hartmansdorff då fungerade såsom statssekreterare för ecklesiastikärendena, hade afgifvit derå. Det är af följande barska innehåll: ?Svenska kyrkan vet, att v. Hartmans?dorff vill ställa henne under civilismens, ?d. Vv. 8 hans förmynderskap, på tyskt ?dansktnorskt vis. Resolutionen på den stume Ridderstolpes Don Qvixoteri mot ?Westerås konsistorium har till förvåning Yvisat det. Genom missförstånd af 4 1 ?landsh.-instruktionen, som endast afser, att ?landshöfdingen skall tillse att regala pa?storat icke dragas till konsistoriella, hvilket lätt kund: ske under partitiden, har ?nu landshöfdingen fått att skaffa med pastoratstillsättningar, och en obehaglig slitPning kan, genom kitslighet på någondera sidan, uppstå till administrationens förfång och de illasinnades glädje. Är detta stats?mannavishet, och skicklighet att bedöma sitt folk och sin tid? Ått statssekretera?ren för kyrkoärendena skulle så förför?dela det, han borde vårda, är oförmodadt ?— ja, stötande. Att med inskränkta för ?mögenheter i vårt land och vår tid spela ?byråkrat, är ett oförstånd; den vissa skör?den är blott hat och motstånd, inhemtad ?redan från biskopen till klockaren. Mätte man stäfja sig i tid, innan större intressen Päfventyraseller gå under? Vill ej von H. ?låta säga sig, så må åtminstone regerin?gen icke öka antalet ef de genom honom ådragna deconfiturer !? Sedan vi sålunda betraktat de hafvudsakligaste bland de formalistiska invändningarne, skola vi i en följande srtikel till skärskådande upptaga de vigtigaste principiella argumenter, som blifvit anförda emot reformförslaget. Slesvigska frågan. Tidningen Le Nord, hvilken ryska pressorgan man ej torde kunna beskylla för vare sig fiendftlighet mot Preussen eller öfverdrifven sympati för Danmark : eller den skandinaviska ida och på den-: