Aftonbladet – 28 februari 1867, sida 2

TEATER. KONGL. DRAMATISKA TEATERN: Giboyers son, komedi i 5 akter af Emile Augier. Då vi för icke längesedan sysselsatte oss med den bekante författarens Les effrontes, voro vi i tillfälle att kor:igen karakterisera andan af hans dramatiska kompositioner, och det torde således nu vara tillräckligt, om vi säga, att man i hufvudsak återfinner den äfven i Giboyers son. Liksom vid Moderna vinglare är det dessutom ej de estetiuka, utan de sedliga och politiska frågorna, som främst taga åskådarens och granskarens uppmärksamhet i anspråk. Också var det ej säsom dramatisk produkt, utan såsom en öppen och blodig skymf mot de legitimistiska tänkesätten, som stycket i Dec. 1862 väckte ett så oerhördt uppseende och gaf lif åt så förbittrade anfall och fejder i Paris och snart sagdt hela Frankrike. Man anförde bland mångahanda andra skäl till styckets nackdel, att det bevisade oädelhet att slå sig till riddare på ett parti, om redan längesedan tillhört de beseg ade, att framställningen af legitimisternas äsigter med eller utan afsigt var osann, då desse aldrig hyllat absolutistiska grundsatser, att komedien öfverhufvud ådagslade författarens obekantskap med de politiska frågornas art och hans cklara uppfattning äfven af de rent demokratiska idterna, dem han synes hylla 0. 8. v. Utan tvifvel ega många af dessa grunder ganska stor giltighet och tjena att blotta styckets svaga punkter. Hvad mani alla händelser måste ogilla, äfven när man som vi står fullkomligt ointresserad i hufvudsak, är d n häftighet och bitterhet, med hvilka författaren kaster sig öfver och söker från scenen krosea ett parti, hvars historia dock, lugnt granskad, visar sig vara bättre än de flesta nuvarandes åtminstone i Frankrike. För en allmänhet, s m dessa spörsmål endast högst obetydligt angå, torde vi ej behöfva eller böra vidare utveckla dem, utan vi skynda i stället att kasia en blick på stycket, sådant det visar sig från rent estetisk syppunkt. Hvad vi då först märka är, att planen utvisar betydligt större sammanhang och dramatisk utveckling än författarens fö.egående komedi Les effrontes. Den är på samma gång omvexlande och rik till innehållet samt utvecklad med fasihållande af en bestämd hufvudtanke. Handlingen rör sig nemligen kring ett visst tal i legitimistisk anda, som en handtlangare hos detta parti i kamrarne skall uppläsa; och detta al bildar alltigenom kärnpu.kten i stycket. lön framställning af handlingens gång skulle pli för vidlyftig och tröttande och vore dessatom öfverflödig, då de fleste för dramatik intresserade bland vår publik ej lära underåta att taga kännedom om stycket. Utan vifvel är det denna väl anlagda och utföria plan, som det har att tacka för sitt förnämsta intresse, då handlingen från början ill slut håller åskådarnes uppmärksamhet ingenämt spänd genom sina kraftfulla och ifverraskande vändningar. V-sserligen grunlar sig dess utveckling i viss mån på de karakterer författaren låter röra sig inom len utstakaie kretsen; men ehuru äfven de ro skickligt och stundom origineltanlagda, önderfalla de flesta vid närmare granskning ;anska betydligt, då planen deremot, oafedt personernas svagheter, består jrofvet. En genomförd granskning af styckets kaakterer tillåter oss ej urymmet; vi nöja 3s således med några antydningar. Giboyer, tan fråga komediens hjelte, är en egenlomlig och vid första påseendet högst inressant figur; men se vi honom skarpare i gonen, blir han helt enkelt — en omöjliget! Man känner?, yttrar en berömd ransk skriftställara2, ?i hvarje ögonblick, tt denne man ej finnes, ej kan finnas