Aftonbladet – 28 februari 1867, sida 2

hufvud! Det var fan hvad ni måtte var enfaldig ! Och allt detta med en röst, som liknade en ilsken tjurs vrälande, — Charbonnear rörde sig icke, och bibehöll sitt inställsammt småleende. Hör ni hvad jag säger, drummel!4 Charbonneau gjorde ett jakande tecker med . ufvudet. Medgit att jag använder mitt förtroende väl och att jag väljer mina flygelmän på ett eget sätt!... Ni säger iogenting... för djefvulen... så svara då, medgif det! Jag medger det4, svarade den stackars satan. Nå det var lyckligt, det! Han ryckte på axlarne och fortsatte sin promenad. Charbonneau kände sin man, Längtifrån att bli förvirrad, väntade han tåligt att ovädret skulle rasa ut. Då han icke rätt visste, med hvilken rättvis eller oförtjent förebråelse hans patron skulle börja, iakttog han fortfarande den yttersta förbehållsamhet. Efter att ha marscherat några gånger fram och tillbaka, återtog patronen, denna gång dock utan att stanna: tja, ni är ett riktigt dumhufvud. Charbonneau insåg att detta var rätta igonblicket att våga ett svar. Ni har redan gjort mig den äran att säga nig det. sade han. cAh! Nåväl! jag kan aldrig säga er det ör ofta. : Jo, ty jag skulle slutligen börja att tro det. Nå! Ån sedan? Och sedan skulle jag begära mitt afsked ch draga mig ifrån tjensten.5 i CHuru? morrade hr Jules. Och ni skulle förlora er tillgifnaste tjeare, herr Jules.