Aftonbladet – 28 februari 1867, sida 2

För dem var hr Jules det förkroppsligade idealet af en polisspion; han tillhörde sam ma slägte som mården, lekatten och andr dylika skadedjur. Han jagade mennisko med samma sinnliga vällust som vildtjuf ven jagar en kanin eller hare. I sjelfva verket hade de rätt. Denna be synnerliga, oförklarliga karakter, lika ifrig att göra ondt som godt, liknande på er gång qvinnan, tattaren och vilddjuret; denns grofhuggna ande, som stundom slungade blixtar af snille, hade hos sig något afallt detta. Ett af hans vanliga sätt att gå till väga bestod i att använda ett häftigt språk, att låtsa ev häftig vrede i ändamål att oroa dem han talade vid, i förening med en djerfhet och skamlöshet utan like. Hr Piquoiseuxs patron var i sanning icke någon mjuk vaxbit att handtera för den stackars hr Charbonneau. Utan att synas märka hans närvaro i rummet fortsatte hr Jules sin hastiga promenad, esomoftast mumlande en dof förbannelse mellan tänderna. Han stampade med foten i golfvet och kastade ursinniga blickar omkring sig. Den andra sökte att göra sig så osynlig som möjligt. Han befann sig i en af dessa situationer, då man icke tänker på att visa ett respektabelt ancigte. Slutligen stannade patronen midt framför honom och mätte honom från hufvud till fot med blickar af det mest förkrossande förakt. Han tänkte efter och hopade på sina läppar den massa adjektiver, som han insåg tillämpliga på sin underordnade jensteande. Omsider kom hans opinion om denne sedäre i dagen och uttrycktes sålunda: CJaså! ni är här, ni! nöt! kreatur! dum