Aftonbladet – 27 februari 1867, sida 2

visade hvilken vigt han lade på sin patrons vrede. Ja, minst.? Jag är förtviflad deröfver, verkligen förtviflad, min bäste herr Piquoiseux, men oförutsedda affärer...? Säg det åt honom sjelf, så får ni se om han tillåter några oförutsedda affärer, han.? oc ?Men...? ?Vänta tills er tur kommer, och då kan ni förklara er för honom.? Jag är eäker om att han skall ursäkta mig, då han får veta, af hvad skäl ..? Hm! det tror jag inte... Men jag önskar er lycka.? Ni är alltför god?, svarade Charborneau, som återtagit sin sötsliskiga uppsyn. Hvad som är säkert...7 Det är att?? Det är att han i dag är vid ett dräpande lynne,? Så mycket värre för mig. Således, stå på er.? Jag skall göra hvad jag kar?, sade Charbonneau, vridande tummarne om hvarandra och bemödade sig att antaga en lugn min. Och förundra er intet om ni får dugtigt på pelsen.? Man får icke förundra sig öfver någonting här i lifvet.? Eller i det kommande?, skrattade Piquoiseux, som, då han lefde uti en temligen cynisk omgifning, trodde sig ega rätt att emellanåt spela fritänkare, Charbonneau tycktes vara på väg att göra korstecknet. Gamle upptågsmakare! mumlade den unge mannen. ?Ah! unge man! unge man!? sade den