Aftonbladet – 27 februari 1867, sida 2

Charbonneau stödde sig på de båtar, som tjenade honom till skodon; han samlade allt sitt mod och inträdde i den fruktade patronens kabinett långsamt, med nedslagna ögon och afmätta steg. XVI. En misstänkt försyn. Uti ett arbetsrum, temligen likt en advokats kabinett, promenerade den person, som herr Piquoiseux så storståtligt kallade patronen, fram och tillbaka på golfvet, med korslagda armar, och esomoftast gifvande tecken till den häftigaste otålighet. Rummet var mera bredt än långt. Detvar uppfyldt a på hvarandrauppstaplade pappershögar, och en mängd pappaskar. Midtirummet stod ett skrifbord, hvarpå funnos kringspridda högar f gulnade papper och flere portföljer af brunt läder. Mannen var ingen annan än den ryktbare herr Jules, en gåta, en Protheus, en myth, som vi här icke vilja benämna annat än med hans krigarnamn. Innan vi införa honom på scenen, skola våra läsare förmodligen icke hafva något emot att närmare lära känna denna personlighet, som ofta nog kommer att bliinblandad i denna berättelse. Efter sin afgång från polisen, hade den fordne chefen för säkerhetsbrigaden försökt sig i flere yrken, men icke haft synnerlig framgång i något. Hans föregående lif, hans anseende för slughet, hans ryktbarhet till och med var honom till men i de kommersiella förbindelser, som han ville inleda med åtskilliga handelshus i Frankrike och England. Köpmännen uppskatta visserligen slugheten, sävidt den nemligen finnes hös dem